annelie och världen: december 2008

Nu har jag varit hemma i två dagar, vilken känsla! Har aldrig varit med om något liknande, det är så skönt att vara tillbaka samtidigt som jag saknar resandet, resesällskapet, friheten och hela den livsstilen helt galet mycket, det var så enkelt kravlöst att följa alla ryck man fick, inget var förbjudet och allt var möjligt, världen var vår för vi bodde ingenstans men ändå överallt.
När man är långt hemmifrån, långt ifrån vad som kallas civiliserat, känner man sig långt ifrån verkligheten men samtidigt så mycket narmre, man får dela andra människors vardag och kan inte bestämma sig för om den är bättre eller sämre än ens egen eller vilken man hade valt att kalla mänskligast. Eller vilken man hade valt att kalla verkligast, mest äkta. Går det att säga att WC är bättre än hål i marken, eller att decimetertjocka isolerade väggar, brandsäkra i minst en timme, är mer rätt än dom gjorda av lera och halm, med stomme av bambu?

Var gång man satte sig på en buss var det ett avsked från nagot som man kanske aldrig kommer komma tillbaka till, från nagot som vi oftast gillat men lika gärna kan ha varit glada att komma ifrån, men man känner i kroppen när man är klar med ett ställe (det kan också vara att Kent blivit rastlös för två dagar sedan och nu tjatat sig genom trumhinnorna, lagt alla patianser han kan och dessutom gjort 14 videobloggar, då börjar man fatta hinten när det tydligt förklaras för en att här finss det INGET mer att göra och att vi kommer dö av tristess om vi inte lämnar stället NU, eller att man bara helt enkelt inte längre kan hitta en ursäkt till att stanna) och det har sällan kännts sorgligt. Vi har ju fortfarande minnena, bildbevisen och en ny plopp på kartan..
Men det var alltid spännande att åka för man visste aldrig när eller till vad man skulle komma fram till (bussarna fungerar ibland och inbland inte, då blir man stående ett tag men det gör inget för ingen räknar någonsin med att komma fram tidigare än två timmar efter beräknad ankomsttid)

Sättet vi rest på har varit en kompromiss av hur vi två tänker oss den perfekta resan. Jag är lite av uppfattningen att "less is more" och kan gladeligen stanna i en liten kustby eller bergshåla i en månad eller två utan något mer att göra än att lära känna lokalbefolkningen, sitta på torgen som dom gör, äta maten på en av de tre restauranger som ibland har öppet och ibland inte beroende på om dom lyckats få hem basvarorna eller inte. Jag behöver definitivt inte söka upp varenda staty, kyrka, monument, ruin, stad eller kvarter som landet ska vara kännt för och som finns med i guidböckernas must see-list utan jag inbillar mig att jag kan få en tillräckligt sann bild av landets historia bara genom att lyssna på vad torggubbarna har att berätta, en bra uppfattning om skolnivån genom att svara på barnens frågor och något liknande om kulturen genom att söka kontakt med kvinnorna som alltid går tungt lastade med barn på ryggen och varor i händerna.
Inte för att Kent inte uppskattar den sortens kontakt med lokalbefolkningen, tvärt om letar han också efter den, men han vill utöver den "offpistrundan" ta "japan-turen" med alla dom kännda monumenten, ruinerna och städerna (statyer och kyrkor får allt vara bra speciella för att föräras med ett besök). Jag tycker resultatet blev finfint, vi tog till exempel "offpistvägen" upp till sydamerikas huvudattraktion för varje japan värdig sitt namn; Machu Piccu. Ingen av oss hade varit okej med att ta tåg och buss upp hela vägen dit, vi hade inte kännt oss förtjänta av utsikten över denna mäktiga inca-stad om det inte varit så att vi vandrat 8 dagar för att komma dit.

Men nu har jag precis ätit mig rullande mätt på hemmagjord lasagne, fått en ask rommerska bågar till efterrätt och sköljt ner hela kalaset med obegränsade mängder kall mjölk, det ska vara gott att komma hem! Du som varit hemmifrån länge vet hur det känns att komma hem och få mota bort alla skumma cravings man får efter diverse hemrelaterade grejjer.. Mjölk, choklad och svensk husmanskost har ständigt varit på tapeten medan vi pillat i oss mängder av koreander, kyckling och ris, och jag har mer än en gång funderat på hur IKEA-rallare och andra utomlandsflyttande familjer överlever, får ni Marabou insmugglat och diskret hemskickat till er? Vad hände med Kalles kaviar och Wasa knäckebröd? Tur för Kalven Kent att mjölk är populärt även utanför Sverige i alla fall.. Om min väska hade följt med mig hem så hade jag kunnat lägga upp lite bilder på läckerheterna här hemma, men nu är kamerasladden kvar i Chicago så det blir det inget av.

I övermorgon bär det av mot Thailand för min del med familjen (hoppas väskan hinner komma innan dess, bikini är bra att ha..), när jag kommer tillbaka till Sverige är Kent hemma igen, jag börjar jobba på posten och allt är tillbaka till det vanliga. Vi får väl se vad nästa projekt blir och när, men det lär ju börjas spånas ganska snart i alla fall.

Nu sa gott folk ar det dags att avsluta var manad langs den ecuadorianska kusten. Vi har haft det bortskamt bra, traffat stortskona manniskor och levt helt kravlost. Just nu befinner vi oss i Salinas, ungefar en timme soder om Montañita, som visat sig vara en rikemansort dar dom som inte hade rad med lagenhet i Florida skaffade sig en. Dom flesta star i och for sig tomma for tillfallet men det ska enligt ryktet vara sprangfyllt har pa helger och under hogsasong.

I morron aker vi till landets storsta stad, Guayaquil, och darifran flyger vi till Mexico for lite snorkling och en allmant varm jul och skon avslutning pa resan.

Inte for att vi ar fardiga med detta livet pa nagot satt, vi har lite spridda planer pa vad nasta projekt kan bli, men det far ni lasa om i ett annat inlagg!