måndag 29 mars 2010

Smakprov av Colombia

Forst och framst, datorn ger mig elstotar nar jag pluggar in kameran sa det verkar inte bli nagra bilder i detta inlagget.

Jag kom fram till Colombias huvudstad Bogota en tidig lordagmorgon for drygt en vecka sedan med skyhoga forvantningar pa det nya landet. Alla backpackers i Sydamerika pratar om det, och alla alskar Colombia. Man kan val saga att jag haller med till stor del, lanskapet ar fantastiskt och manniskorna urtrevliga, men var ar alla trevliga backpackers som jag traffat i de andra landerna? Hit kommer manga for drogernas skull, och den typen av resenarer ar otrevliga. Som tur ar finns det nagra som ar har av samma anledning som mej, sa vi har slagit oss ihop och ar ute och ser pa landet.

Bogota ar en storstad men for turister finns det bara tva omraden att ga till, den gamla stan dar de flesta hostelen ligger, eller nagra kvarter i norra delen dar de rikaste colombianerna bor, vilket gor att den kanns ganska liten. Det ar en trevlig stammning dar dock, speciellt nu nar det ar en tva veckors teaterfestival igang.

Nasta stopp blev Salento, en liten by mitt i kaffedistriktet som tagit ett antal steg tillbaka i tiden och lever av kaffe och forell-odlingar. Dar traffade jag Saskia, en liten flicka fran Londons rikaste kvarter som tagit sig ut ur sin bubbla och in i stora varlden. Eller ja, hon forsoker i alla fall. Det gar inte vidare bra for henne men det var ganska roligt att hanga runt en san extremt flickig person som ska ha mentalt stod i alla beslut hon tar, om det sa ar om hon ska skriva till sin mamma eller mormor forst. Det roligaste var att se henne dansa, tank er storasystern i Dirty Dancing. Jag skrattade sa jag grat fastan hon gick mig pa nerverna.

I Salento bodde vi hemma hos en konstnar fran Barcelona som lagade oss en minst sju ratters frukost, ibland tio, dar allt var ekologiskt och slow food och alla andra fina halsosamma etiketter ni kan tanka er. Han var en fin men exentrisk person som var bastis med alla, och han tog oss med ut pa en ekologisk kaffefarm och hela kittet.

Nu ar jag i Taganga, en liten strandhala vid det karibiska havet, hit kom jag efter ett snabbt stopp i en alldeles for stor storstad som heter Medellin. Det man gor har ar att ga ut pa en sex dagars vandring till den forlorade staden, och det ska jag gora i morgon. Forhoppningsvis kan jag ladda upp lite bilder nar jag komer tillbaka!

fredag 19 mars 2010

Quilotoa loop

En tisdag morgon for snart tva veckor sedan hade jag fatt tillrackligt mycket sol i haret for att dra vidare. Det var dags for berg, vandring och urbefolkning. Forsta dagen var det marknad i Sacisili som tog upp hela byn, och dar kunde man kopa allt fran mat till pynt till djur.

Med start fran Latacunga tog vi bussen mot Isinlivi, en liten by bestaende av ca 100 personer, en llama och nagra asnor. har bodde vi en natt pa ett mysigt hostel och forderev den regniga eftermiddagen med att dricka te, florta med en llama ( har fortfarande inte sett nagon spotta!) och utbyta resehistorier. Jag reste nu tillsammans med Amber och James, ett par fran Australien/Nya Zeeland, varav James langsamt rest jorden runt i 8 ar nu, han hade en del historier att dela med sig av..


Fran Isinlivi var det en 6 timmars vandring till Chuchilan utan karta men det fanns en beskrivning i stil med: efter den stora stenen svang vanster pa en stig du inte kan se, om du efter ca 15 minuters vandring kan se en bro ar du pa ratt vag.. vi gick fel nagra ganger, men det var en rolig skattjakt!
Nasta dag kom vi till Quilotoa, en annan liten by som ligger vid kratern till en dod vulkan dar det bildats en liten sjo nere i kratern. Dar spenderade vi nagra dagar med olika vandringar och att bara hanga med urbefolkningen som bor dar.







Efter en vecka i dessa ode delar av bergen akte jag till Quito, bodde hos en polare fran spanskaskolan dar och bara hade det bra i nagra dagar, innan jag flog till Colombia dar jag ar nu! Fantasktiskt land, jag berattar mer senare :)


söndag 7 mars 2010

...and then they all did high five..

Ecuador ar sig likt. Planet fran Panama mot Guayaquil ar halvfullt, vi som har rest lange for att till sist satta oss dar sover, det rika fina folket som bor bakom hoga staket ater fin choklad och ser till att inte forstora frisyren. Alla pratar spanska.
Som vanligt ar det rena ranet att ta en taxi fran flygplatsen till bussterminalen, 4 dollar gar den tva minuter langa resan loss pa. Det ar vart det, i Ecuadors farligaste stad och 40 graders dallrande hetta ar det ingen ide att forsoka promenera den biten. Bussterminalen ar ett kapitel for sig, byggd i tre vaningsplan med flera hundra olika bolag att valja mellan, restauranger och butiker, varenda utrymme fyllt till bristningsgransen av hogljudda manniskor som erbjuder sina varor och tjanster. Det kravs en guide for att hitta ratt buss, och tatt i halarna pa just en sadan hinner jag precis med sista bussen till det en gang lilla Montañita.

Ecuador is just the same. The flight from Panama to Guayaquil is half-filled, a few tierd travellers and a bunch of fancy people from the gated communuties in this Ecuadors biggest and most criminal city. Everybody speaks spanish, I´m the only blond.
As usual is it an ovecharging taxi that takes me from the airport to the hectic busterminal, but it´s worth it. In this extremely hot cuty you don´t wanna walk with everything that you own.
15 minutes later after some good luck with the busses am I on my way back to Montañita.

Jag gar huvudgatan ner genom byn, halften av stallena kanner jag igen, halften ar nya eller omgjorda, men kanslan ar kvar. Detta ar ett sant surfparadis, manniskorna pa gatan ar V-formade, brunbrannda och barandes pa sina surfbrador. Alla snackar och visslar med varandra, men plostligt blir ett av borden tysta. Vannerna har fullstandigt tappat bade hakan och talformagan for nagra sekunder innan det blir skrik, fragor och valkommen tillbaka. Genast har vi fest pa gatan, har finns ingen tid att forspilla for det har gatt over ett ar sedan vi sags senast. Vad har hant sen sist, nar kom jag hit och hur lange tanker jag stanna denna gangen? Efter en stund kommer nagon att tanka pa exet som jag hade med mig forra gangen, han som inte riktigt kom overens med sin brada. Nar det stod klart att jag var singel igen gick en high five runt bordet, och dom borjade hjalpa mej leta ratt pa en ny pojke. Det hade dom inte mycket for, men det blev en bra fest och vi skrattade tills klockan ater var pa de sena timmarna.

I was walking down the main street, recognicing some places, some others were new. But the people was the same, the surferdudes with their boards, and just to make it all better, all my friends was still there. No-one new that I was coming, the big suprise made them all speachless and wondering what really was in that supper they just had, but it was a warm welcome back and an awesome party. Now when I was here alone they finally had the guts to speak to me in public, something that was wery rare the last time since I hen was travelling with my ex, and the all smiled and did a big high five. This will be a nice week, with loads of surf, friends and sun. Not to forget the best coctails in town at Piffos place. Absolutely legendary.

Har fordrivs dagarna pa stranden med en bok, alltid under ett parasoll for solfaktor 45 racker daligt, eller i vattnet, eller sa sitter man och smuttar pa en juice langs huvudgatan och snackar med gamla och nya vanner och vantar pa solnedgangen. Stallet ar relativt tomt pa grund av tsunamivarningen men den ar avblast nu sa det ar ingen fara. Nu ar det dags for ett dopp i havet, det blir snart stromavbrott och da ar det for varmt att vara innomhus utan flakt.


måndag 1 mars 2010

Bye bye Argentina...

Sa har ungefar sex veckor efter ankomst till detta nya paradis ar det sa dags att lamna landet och bege mej norrut till gamla goda Ecuador. Sista veckan har har jag spenderat i Buenos Aires och mest tagit det lugnt, varit magsjuk, gatt pa fotboll och traffat lite polare sen tidigare pa resan.

Att ga pa hemma match i La Bombonera for att se Boca Juniors ta emot Estudiantes bjuder pa precis sa mycket kaos som ni alla forestaller er. Det var jag, Maradona (han har en egen stol dar han sitter varenda hemmamatch fortfarande), tre engalska killar och 45 995 st andra som bestamde oss for att spendera fredagskvallen pa detta satt. Stadion La Bombonera har ca 3000 sittplaster, och ar faktiskt inte mycket storre an Olympia hemma, vilket gor att det blir ganska packat med43 000 folk som star, och hoppar en sa hoppar automatiskt alla, det ar inte pa nagot satt ett val inblandat dar.

Aventyret borjade med att jag och tre engelska killar inte lyckas fa tag i nagra biljetter, och satter oss i narheten av stadion pa en restaurang och sorjer detta. Som tur ar har vi en klantig servitor, och som plaster pa saren erbjuder han oss att kopa varsin biljett till kvallens match som han har, visserligen for ett brutalt overpris, men anda. Killarna lever och andas fotboll hemma i england, sa efter en stund har vi overtalat oss sjalva till att tro att biljetterna ar akta och inhandlar vars en...

Det blir kvall, snart dags for inslapp och nu ar vi nervosa, folk har sagt till oss att vara biljetter ar falska men det finns bara ett satt att riktigt veta, genom att kora det genom maskinen i entren. Vi holl andan, stoppade in biljetten, och yeeeha, gront ljus!
Vi tar plats pa anvisad stalaktare, och snart ar det tydligt att vi ar mitt i klacken. Josses, La Boca ar stadens fattigaste omrade, killarna har har arr i ansiktena och fa tander i munnarna och det ar inte lage att ta mycket bilder. En minut innan lagen kommer in pa plan ar de fardiga med att sla in hela denna laktaren med banderoller, trummorna borjar spela och alla borjar sjunga, hoppa och bete sig hysteriskt. Det ar helt galet, tyvarr har lag inga bilder att visa men googla det sa far ni se klacken en typisk match. det sjungs varje sekund som matchen spelas, fran min plats kan jag se ungefar halva planen men det ar langt ifran alla dar som tittar pa spelet anda. Sa stamningen var pa topp, Maradona satt pa sin gula stol och tittade ut over planen uppe pa sin laktare och killarna och jag larde oss nastan nagra av sangerna. Det kunde varit en perfekt kvall om det inte varit sa att killen brevid mej blev obehaglig pa slutet och borjade hota med bade ran, knivhugg och drap om vi inte gav honom pengar. Detta gjorde vi, vi hade inte sa mycket med oss sa forlusten blev ca 100 SEK sa det far man val se som billigt. Vi tog oss ut ur stadion och gick bort till narmsta polis tills han forsvunnit, da vi tog taxi till hostelet och lugnade ner oss med lite choklad. Vi ar alla oskadda, det var coolt att ha varit mitt i det kaoset men det ar annu coolare att komma ut darifran for att beratta historien, sa det ar ingen plats som rekomenderas. Det hela var inte sa farligt, vi skotte det bra och vi raknade med att bli av med lite pengar dar inne sa vi blev inte valdigt forvanade. Men ar ni har, ga och se en match, det ar en grym fest!