fran backpacker till flashpacker!

nar jag skrev sist var jag fullstandigt overtygad om att jag var inne pa min sista dag i cuenca. vaskorna var packade, det fotades och kramades i huset och vi hade avskedsmiddag och hela koret. sa mandag morron hoppade jag pa bussen, men efter tva timmar fick vi problem. berget hade ramlat ner pa vagen, som dom sa fint forklarade for den forvirrade blondinen. och det var inte sa lite berg heller tydligen, vagen skulle vara blockerad ett bra tag framover och vi rostade (pa spanskt vis, skriker hogst vinner) att vi skulle vanda tillbaka for att prova med en annan buss som kor en omvag. denna skulle dock ta sadar 9 timmar (normalt ar 3,5) sa jag skulle behova sova i guayaquil, som var dens slutstation. det var jag inte sa sugen pa, guayaquil ar duktigt oversvammat for tillfallet, precis som ungefar halva landet och klassad som farligaste staden i ecuador. och nagra flyg dit gick det inte att fa tag pa den dagen heller. det slutade med en flygbiljett till dagen efter, sa tillbaka till familjen for en natt till. det smartade mitt miljosamvete lite, att behova flyga en stracka som hemmifran till goteborg, sa jag antar att jag kommer fa cykla i ett ar for att kompensera. dessutom blev jag av med min hardcore backpackerstatus, flyger man forvanldas man till flashpacker. men det fanns inte mycket att valja pa.

som sagt, for att ta sig till mantañita maste man mer eller mindre aka via guayaquil och sen ta en buss. jag hoppade alltsa in i det minsta passagerarplanet jag nagonsin sett, plats for ca 30 personer varav 90 % gjorde korstecknet och rabblade en bon nar vi startade. mycket fortroendeingivande.. men det gick bra, flighten tog ca 30 minuter och sen sprang jag ut till taxistationen for jag hade som vanligt brattom. hade jag vetat var busstationen lag hade jag sprungit dit, men nu visste jag inte det sa jag blev ordentligt gringoad och fick betala 4 dollar for att aka typ 2 minuter (normalpris max 25 cent). utanfor busstationen mottes jag av den laskigaste varelse fodd till manniska jag nagonsin sett. han hade inte manga tander i munnen, men dom som var kvar var typ huggtander som stod at alla hall, och han hoppade runt utanfor dorren och skrek att jag skulle till montañita. och det skulle jag ju, brattom som tusan var det och busstationen ar stor som en storre flygplats men mer forvirrande for det finns inga skyltar. men det loste sig, den snalle missbildade pojken insisterade pa att bara min vaska och guida mig hela vagen fram, han trangde sig fore i kon och sag till att jag fick biljett i tid och hela koret.

sa jag hoppade pa bussen, bytte till lokalbussen i santa helena, dar jag traffade nasta karaktar. pa nagot satt osar sig folk till att jag normalt sett inte tar manga steg utan sallskap, sa de forsakrar sig alltid om att jag ar all right och har koll pa laget. denna killen var en dj fran argentina, kanonskon manniska som sett till att jag lever och har det bra hela veckan. och det var pa denna bussen jag sag havet for forsta gangen pa fem veckor. det finns inte ord, stilla havet ar nagot i en klass for sig.

val framme i montañita sag min dj till att jag kom fram till ratt hostel (jag bor i en kanonfin bungalow med en utmarkt hangmatta utanfor), darefter jag jag pa tur i staden. detta stallet har en svarslagen stammning, den paminner mycket om dom basta dagarna pa roskilde fast med surfare i stallet. alla alskar att vara har, kriminalitet finns i princip inte och jag kan antligen ga hem sjalv mitt i natten. saklart lockar det har stallet en dros hippies med, och diverse gatumusikanter. en av dom har jag snackat med nastan varje dag, han heter angelo och ar fran peru. jag lovar och svar, jag har aldrig hort nagon spela munspel som han, han fangar nagon sorts magi som jag inte ens hort dom storsta lyckas med (jag sag bob dylan spela, han hade sin chans men nu i efterhand forlorar han stort mot denna killen). jag skulle kunna skriva metervis med beskrivningar av alla manniskor jag traffar har, som den balettdansande engelskmannen, den gapiga amerikanen och den galna agaren av skolan men jag ska bespara er det.

dagarna har tillbringar jag med att lara mej mer spanska och lite surfing. ni som sett mig utfora nagon form av balansakt kan ganska latt forestalla er hur fanig jag set ut pa en surfingbrada. proffsen star upp och jag ramlar av, ungefar sa ar det. men oboy, det ar superchevere! ecuadors basta surfare kommer harifran, och hennes galna pappa (tank er filuren som jagar ekollonet i ice age -filmerna) ager det skonaste hostelet. men dom har en lite tragisk statestik, ca 2 drunkningar eller allvarliga surfolyckor per vecka. vet inte om det ar hogt eller lagt i jamforelse med andra stallen har, men denna byn har bara ca 3000 invanare, varav minst halften ar turister.

har ar det, hela montañita. langst bort ar la punta, eller the point, som fixar dom finaste vagorna (om man ar proffs).som sagt staller regnat till det en del har i landet. igar skulle jag ridit en runda i skogen, men hastarna arbetade uppe i bergen sa det blev inget. i stallet gick vi tillbaka langs stranden, dar det finns gott om vykortsvyer.men vad som forvanade oss var detta huset. vi antog att oversvammningarna hade forstort det, tillsammans med diverse andra fenomen, men vad vi inte forstod ar varfor nagon hade ritat en jattespermie pa vaggenmen det ar val inte meingen att man ska forsta allt heller. igar kvall var det fullmoon-party, nagot som jag trodde bara existerade i asien. det fanns tva val, antingen spenderade man kvallen ute pa la punta, lyssnade pa musik och satt runt elden, eller sa kunde man kora stenhart inne i byn. men byn ar igang varje kvall fram till sju pa morronen, och ute pa la punta spelade angelos band reggaekovers och traditionell argentinsk musik under tiden solen gick ner. valet var inte vidare svart, och det blev en kanonkvall. alla pa detta hostelet ar som en stor familj, agaren ar den galna pappan till surfaren och det ligger nere pa stranden. precis nar solen gick ner och allt var sa tjusigt kom hastarna ner pa stranden for en liten promenad. fraga mej inte varfor, jag tror knappt har finns nagra inlasta djur for den springer asnor och hundar lite har och var.enligt planerna var det meningen att jag skulle flytta till manta i morron, men jag har vissa problem med att lamna detta stallet. det ar helt enkelt for bra, och jag har bara hort daliga saker om manta. jag breifade detta med wasp, den galna nezeelandaren som ager skolan men knappt pratar ett ord spanska. han flinade lite och sa att det vanligaste avskedet dom far har ar I´ll be back. men jag ringde och fixade lite med folket i quito och andrade om, sa nu har jag en vecka till har innan det ar dags for en heldag i bussen tillbaka till quito. det blir perfekt.

nu ar det snart dags att vandra ner till stranden och titta pa solnedgangen, jag vet att det ar en ny varje dag men jag lovar, man vill inte missa en enda

magi i bergen

idag ar sista dagen i cuenca for min del, i alla fall for denna gangen. min mamma har, zaida, har totalt adopterat mej helt och pastar att jag maste komma tillbaka och halsa pa. inte for att jag skulle ha nagot emot det, detta stallet ar kanon, och i narheten finns bade Inga Pirca och nationalparken Cajas, bada med en speciell magi.

men forst lite om cuenca. denna staden ar urgammal, byggd och raserad i olika epoker. den har haft olika namn beroende pa vilken indianstam som bodde har for tillfallet, men nar Sydamerika var kolonialiserat och klart stannade det pa Cuenca. invanarna har var handelsman, det ar bara ca 3 timmar i bil till kusten (dom fick i och for sig vandra eller rida, men andan), och dom akte fram och tillbaka till frankrike och spanien. dom tog med sig arkitektiska ideer hem, och resultatet ar foljaktligen en stadsskarna av gamla kolonialhus. detta ar katedralen med tillhorande plaza dar det konstant spelas musik fran diverse hogtalare.








i fredags var det dags for en tur utanfor staden, sa tillsammans med en grupp andra entusiaster akte jag till Inga Pirca. var guide ar definitivt gift med sitt jobb, aven fastan han pastod att han hade fru och barn hemma. jag lovar, det denna killen inte kan om detta omradet ar inte vart att veta. han borjade med att slapa med oss till en kyrka, och jag ar ledsen men en kyrka ar inte mer an en kyrka om man inte har nagon speciell relation eller historia om den.

men som sagt, vad var guide inte visste ar inte vart att veta. for att bygga denna kyrkan fick entusiastiska katoliker slita i 40 ar utan lon med att for hand grava bort berget som var lite ivagen for den. kyrkan att tillagnad jungfru maria, precis som sadar en miljon kyrkor till i detta landet. anledningen ar att fran borjan befolkades ecuador som bekant av indianer. de olika stammarna hade naturligtvis olika kulturer och gudar, men gemensamt var att de alla hade stort fortroende for moder jord. det var till henne man offrade, och hon var det maktigaste vasnet. utover moder jord hade de vanligtvis en ordentligt maktig gud for varje foreteelse i naturen.

en dag var spanjorerna trevliga nog att upptacka denna kontinenten, och med dunder och brak gick dom ut bland indianerna och hade en liten maktdemonstration. den forsta veckan eller sa trodde antagligen indianerna att spanjorerna verkligen var gudar, med sitt skinn av stal och formaga att kasta eld fran stalror. men indianerna ar klyftiga, och inser snart att spanjorerna var manniskor precis som dom, och som precis som dom sjalva behovde ata och ga pa toaletten. snart forsokte spanjorerna ta kontrollen, indianerna skulle minsann bli katoliker och arbeta for dem. dom presenterade jesus, och forklarade att han var minsann kanon och gudomlig sa det racker till och blir over, men indianerna lyssnade misstroget. deras gudar var maktiga ting, definitivt ododliga, och har kommer ett gang vita man och sager att dom har en dod manniska till gud? det var stort nej tack till det.

det borjade med en kompromiss, indianerna stallde helt enkelt jesus i ledet av redan befintliga gudar, men spanjorerna nojde sig inte. efter en period (nagra generationer, dar indianblog blandades med spanksk eftersom det bara var man som kommit hit for att kolonialisera) sa vaxte en mer katolikvanlig kompromiss fram. jungfru maria, guds moder, maste ju vara duktigt gudomlig tyckte indianerna, sa de inriktade sig helt enkelt pa henne. jag lovar, du kan inte hitta en katolsk kyrka har dar hon inte finns, daremot kan de ha rakat glomma jesus eller hangt upp honom pa ett kors pa ordentligt avstand fran altaret och annat som drar uppmarksamheten at sig.

uppe vid denna kyrkan fanns gott om nagon sorts kryp, dom ar ratt stora och jag misstanker stort att det ar nagot kackerlacks-liknande.

fran kyrkan akte vi vidare ut mot inga prica, som ligger ca 1,5h harifran. pa vagen klammde guiden in annu ett stopp, det ar tydligen hans, precis som manga andras uppgift har i livet att bland annat allmanbilda mig. vi stannade vid en sliten stuga med en lika sliten tant framfor.

hon tillverkar panamahattar, som inte alls ar fran panama som namnet antyder, dom blev bara sjukligt populara dar nar nagon snubbe borjade exportera dit. dom ar alltsa en ecuadoriansk uppfinning, och en riktigt panamahatt tar ungefar 2 ar att gora. dessutom finns det bara ca 12 personer i hela varlden som faktiskt vet hur man gor dom.

men denna hatten hon holl pa med nu var en enklare 2-dagars version. vi fick ga runt och kika lite pa hur hon bodde, det var langt ifran hygieniskt.

sa kom vi sa antligen fram till vart mal, inga prica. inga pirca ar dom enda inca-ruinerna varda att se i ecuador, och i princip dom enda som fortfarande finns kvar.

det ar en magisk plats, belaget pa sadar 3000 meters hojd over havet och med en perfektion som manga forsokt harma och misslyckats.

i nedre hogra hornet ar originalet, byggt av incas och uppe till vanster har man for nagra ar sedan forsokt reparera en trasig del. varje sten ar unik, ingen har samma storlek och denna byggnaden ar stabilare an det mesta annat.

historien om inca-folket ar kort och intensiv, och orsaken till deras slut ar riktigt sorglig. de dog ut pa grund av ett enda beslut, det att dela det maktiga riket i tva. kungen var dodligt sjuk, och i peru fanns hans aldste son som sags som en sjalvklar arvtagare av tronen. i ecuador fanns dock kungens andre son, en bastard enligt inca-folket eftersom hans mor var av en annan stam. den ecuadorienske sonen var dock en lysande general, han ledde sitt forsta faltslag vid 14 ars alder med stor framgang, och hade foljt sin pappas arbete sen han var liten. sonen i peru daremot var en rikemansunge. kungen hade ett sista svart beslut att fatta pa sin dodsbadd, det om vem som skulle overta tronen, och han beslot att helt enkelt dela pa riket. det blev inbordeskrig, bada sonerna ville saklart ha hela riket, och for att gora en lang historia kort sa dog de ut efter ett tag. ingen ville vara inca langre, det hade blivit ett splittrat folk, dessutom hade spanjorerna slagit till pa riktigt. det gick ut ett sista meddelande till incafolket fran den ecuadorianske sonen, som faktiskt var ledare for hela sedan han dodat sin bror, om att gora allt for att undvika att bli slavar. sjalvmord, riva hus och forstora marken var definitivt att foredra.

kvar finns alltsa idag bara ruiner, men man kan utan problem kanna vilket maktigt folk de var. de var perfektionister, inga pirca ar ett tempel till solens ara, och vid sommarsolstandet (eller heter det vintersolstandet?) i juni gar solen ner i perfekt bage genom en oppning i detta templet. magin kanns tydligt, men det ar sa mycket som ar okant om detta folket, mycket tack vare att de inte hade nagot skriftligt sprak, och man onskar att stenarna kunde beratta mer.

bilden ar tagen fran manens (kvinnlighetens) tempel och visar solens (manlighetens) tempel.

narmast ar manens tempel.

dagen efter akte jag till nationalparken Cajas. hogsta punkten vi vandrade pa var 4 100 m.o.h och det var lite tunt med luft. men det var vart det, forsta rundan gick vi doda vulkaners kratrar och genom skog med 2500 ar gamla trad.

denna sjon ar ca 300 m djup, och en del av kratern. berget bakom ar av lava, och befinner sig egentligen i det som brukade vara kratern.

vi gick igenom den spokligaste skog jag varit med om, det var knapp tyst och som ni ser ar traden helt forvridna. det kanndes ungafar som taget ur sagan om ringen, och ingen hade blivit forvanad om traden borjat rora pa sig eller om smeagol hoppar fram fran nagon av grottorna. detta ar en av fa platser i varlden dar detta tradet vaxer, normalt sett pa 4000 meters hojd vaxer valdigt lite. dessa traden ar ca 2000 ar gamla, dom lever ca 2500 ar och sen dor dom.

efter lunch hade vi kommit ner pa lite lagre hojder, 3000 m.o.h, och tack vare nagot som hade med en gammal inlandsis att gora sa fanns det cloudforest har. vi gick och vi gick, helt plotsligt dyker det upp en stor gammal tegelbyggnad mitt i ingenstans och det blir dags for ny historia.

som ni ser ligger den precis vid en sjo. anledningen ar att for en massa ar sedan hittade nagra tyskar detta stallet, och fick klart for sig att vattnet har ar extra rent och gott. och tyskar ar ju tyskar, sa dom anlade en olfabrik pa behandigt avstand fran sjon.

fabriken ar inte igang idag, vagen som en gang ledde dit ar borta och parkforvaltningen har lite olika ideer om vad som ska handa med den.

det var det fran denna staden, nu lamnar jag cuenca, familjen och lillungen emilia

det ar hon som styr hushallet hemma, och hon har en ratt bestamd vilja. hon tycker inte om nar jag pratar med grammatiska fel, da blir hon forbannad och rattar mej ganska oforskamt, men hon ar riktigt rolig. i morron flyttar jag till kusten, forst till ett litet hippie-stalle som heter montanita (finns inte pa dom flesta kartorna men liggen ungefar mitt emellan Guayaquil i soder och manta i norr), darefter har jag en vecka i manta innan jag aker tillbaka till quito for min sista vecka och hemresa till sverige igen.

bara tre veckor kvar, och sa mycket kvar att se!

ny stad, ny familj, nytt allting

sa, sen sist har jag hunnit med en hel del, bland annat spenderat helgen med ett gang overfjolliga brudar, snackat alkoholforgifning med en ratt kul tysk (han forsokte dranka sin hemlangtan efter pojkvannen, det gick daligt), suttit 11 h pa en buss och konstaterat att blamarkena blivit fler.

denna helgen akte jag till mindo, som ligger ca 2 h nordvast om quito omgivet av coludforest. FEM andra brudar lyckades klamma in sej pa min resa, sa jag spenderade fredag kvall med att snacka overlevnadstaktik med min quitomamma. det hjalpte inte, dessa brudarna var med ett enda undantag det mesigaste jag varit med om, varav den ena agnade en forsvarlig tid at att helt enkelt bola. hon tog sig knappt levande over hangbroarna, och det dara med att vandra i skogen var helt enkelt inget for denna new york flickan. och san far man garna va, men da ska man inte hoppa pa en san har tripp. jag menar, beskrivningen var pa engelska och det ar val anda forstaspraket dar?

i alla fall, pa lordagen snorde jag pa mej vandringskangor och dom andra diverse sandaler eller tygskor och sa gick vi ca 1,5 h genom skogen fram till ett vattenfall. val dar var det sakerhetsgenomgang, jag inspekterade utrustningen for mej sjalv och sen begav vi oss nerfor.
ursakta, men jag sitter vid en mac och abaket vill inte rotera bilden.. efter mej tog sig tva av dom andra ner, gratflickan kasade den vattenfria vagen och den femte bruden hade stannat pa hostelet.
tillbaka pa hostelet gick jag pa jakt efter en dusch. efter at ha vimsat runt hela hostelet 14 ganger horde jag nagon ropa mitt namn, men det var en mansrost och jag fattade ingenting. efter ett tag stack pablo ner huvet genom taket och fragade om jag inte tankte titta upp nagon gang. pablo ar en polare fran quito, och han och hans flicka hade ocksa dom tagit sig ut i odemarken for att radda min helg :) det var kanon, vi gick och kakade en vralmiddag pa restaurang for 3 dollar, alltsa typ 20 SEK!

dagen efter kakade vi och ett gang kollibirs frukost ute, som vanligt ar det mitt i skogen det smakar som bast. vi fortsatte med att ga bort till ett vattenfall (vandringen var lite besvarlig, en av brudarna fick ett nytt bryt) med tva guider. dom hangde jag med resten av dagen, och lillkillen (sadar 12 ar eller nat) blev sa imponerad av att jag holl deras tempo att han korde hela forhoret om jag hade pojkvann hemma och om han kanske fick ta med mej pa en tur med hastarna? det fick han inte for vi hade annat inplanerat den dagen, men dom var roliga bada tva. vattenfallet var 12 m hogt och det ansags som en bra ide att hoppa ner for det, men jag lat bli. efter det packade vi in oss i en bil (eller in och in, man aker pa flaket) och akte for att kolla fjarliar och sen lite tubing i en iskall flod.

tillbaka i quito sov jag over hos danny, han hyr normalt ut en massa rum men hade inget ledigt sa han offrade sitt eget till mej. i hans hus bodde denna galna tysken som antagligen ar samre an mej pa att vara hemma, och som dessutom hade en del hemlangtan att dranka efter sin pojkvann. stackars killen blev alkoholforgiftad ett dygn efter han slutat dricka, hur tusan nu det gick till, och spenderade sondagskvallen at att verka miserabel och fjaska for uppmarksamhet.

sa var det da dags for min flytt, hela mandagen spenderade jag pa en buss (eller i alla fall 11 h) for att till slut landa i cuenca. och ja, jag vet att jag sagt detta en miljon ganger tidigare, men detta stallet ar kanon :) cuenca ar ungefar lika stort som helsingborg men med en stamning som en sommardag i smogen pa var kara vastkust. folket har ar mer avslappnat och kanns mycket arligare. precis som i quito bor jag hos en familj, och vilken familj sen! dom ager en skruttig pytteliten fiat som dom kor rundor i, mamman skutsar oss overallt om hon far bestamma, ungefar som en curlingmorsa i elitklass. hon fixar och trixar och jag far inte ens diska sjalv langre. ovanpa det har dom en hemhjalp som plockar upp efter oss, baddar min sang och tvattar mina klader. jag skulle kunna vanja mig vid detta :P

i huset bor mamma zaida, hennes man och tva barn som ar nagra ar aldre an mej, en dotter och en son. jag tror att tvaaringen att dotterns unge, men jag ar inte saker for har kallar alla henne for mi icha (min dotter), vilket aven jag och den andra studenten blir kallade. dom ar verkligen kanon, sa omtanksamma och brydda om att vi ska ha det bra. enda nackdelen ar val att min sang antagligen har en betongmadrass, men det kan man ju sta ut med en vecka :)

som vanligt skulle jag kunna rabbla pa om hur bra jag har det, hur bra jag trivs och papeka igen att det inte ar sista gangen jag ar har, men jag tror ni fattat poangen. jag menar, jag bor en halv minut fran deras brandmansskola, narmsta berket ar faktiskt ett vanligt berg och ingen galen vulkan (det var forresten inga problem alls att passera den som har utbrott nu) och min familj ar stadens producent av godis, hur daligt kan jag ha det?!

vi ar alla sma kakor

det ar mycket vatten i detta landet for tillfallet. det har regnat lite overdrivet mycket, sa en hel del byar langs flodernas vagar mot kusten ar oversvammade. och nar det val slutade regna sa borjade la carnaval. det ar nagon sorts lokal hogtid (om jag med lokal menar hela sydamerika eller bara ecuador vet jag inte) som i princip gor det lagligt att baka kakor av manniskor. vart man an gar pa gatorna sa kastar folk vatten, skum, konfetti, mjol och andra pulver pa en. skummet kallas kareokey och har lite olika farger, for tillfallet kan man se dom alla pa mina klader, och det smakar illa. detta kriget ar tillatet overallt, inne som ute, och man far attackera vem man vill. det har alltsa som vanligt varit nagra vansinniga dagar.

i lordags tankte jag och nagra andra forsoka fly undan festligheterna, sa vi tog en dagstur till otavalo. det ar en (innom kretsarna) varldskand indianmarknad med pynt, smycken, indianklader och en massa mat bland annat. en paradis for souvenirjagare, sa nu ar den biten avklarad :) marknaden var stor nog for mej att ga vilse i, vilket kanske inte sager sa mycket, men efter tre timmar hade jag sett uppskattningsvis halva marknaden. och da var mitt schoppinghumor definitivt slut, precis som de andras. vi gick och kakade, nya hillary lyckades bestalla soppa med diverse fotter i. jag overlat mitt bestallande at kevin, som ordnade in kotlett och pommes. pommesen har ar forresten spannande, for pa detta stallet finns det lika manga potatissorter som det finns olsorter i tyskland. och dom smakar olika, det trodde jag aldrig var mojligt. har kanske till och med finns nagon som lille-emma kan ata?

matta och nojda packade vi in oss i en taxi med destination mot en sjo. och nae, man kan inte forvanta sig att vi bara ska sitta dar vid strandkanten och dra in den tjusiga utsiken over bergen runtomkring, inte nar det fanns saker att gora i vattnet. tyvarr var det ingen som hade badklader med sej (tanken var val att vi skulle hanga pa marknaden hela dagen) sa jetski, vattenskidor och annat trevligt gick bort. kvar fanns speedboat. och vilken speedboat sen, den gick val i kanske 15 knop i medvind och var i storlek med pappas forsta bat, alltsa format pytte. men det var gott att aka lite bat igen. pa kvallen fick jag for forsta gangen smaka candela, som ar varm juice av naranchilla (en av alla superlokala frukter, men namnet liknar spanskans for apelsin, sa kent, om jag rakat skriva apelsin i stallet sa menar jag inte det) kryddad med kanel och sockerrors-sprit. den ar vansinnigt sot, men dom senaste dagarna har jag blivit itvingad den ett antal ganger.

det var som sagt karneval, och den gode Danny (researrangor och densamme som skickade mej till tena) bestamde sig for att nu skulle minsann annelie fa sig en dos ecuadoriansk kultur.
efter tre timmar hade jag forvandlats till en kaka, garnerad med det mesta. men det ar galet vad det kan vara roligt att grisa ner sig, det ar varldens krig och man blir mulad med det mesta. det anordnas diverse carnevalstag med indiandans och sant, men dom verkar mest vara till for att locka ut folk pa gatan sa att dar blir fler att kriga med. pa ett stalle ar dock detta carnevalstaget storre an kriget, det ar i rio de janeiro och ganska jattelangt harifran. kanske blir ett projekt nat annat ar. bast att komma ihag solglasogon till den gangen, jag fick noga forklarat for mej att far man schysst ogonkontakt med nagon sa leder det vidare till en kyss, gillar man den har man att gora hela natten..

i alla fall, efter nagra timmars kastande, sprayande och mulande sa fryser man, och det ar da dom goda ecuadorianerna haller i en candela. och den ar lurig den dar drycken, for den ar sa sot sa man vet aldrig hur stark den ar. men det ar ingen ny favorit for mig. pa baren dar vi fick candelan denna dagen bestamde sig danny sen for att nu var det dags for salsa (saklart) sa han och dom andra startade nan sorts improviserad lektion for oss gringos. alla tjejjer hade efter ungefar fem minuter konstaterat att det ar omojligt att dansa med dom basta killarna for da riskerar man att ha ihjal nagon. men varma blev vi :)

dagen efter var sista dagen pa la carnaval, och det var aven dagen for det officiella kriget pa skolan. vilket jag hade missat. alltsa kommer min larare tillsammans med den proffsiga danskillen fran salsalektionerna och lyfter upp mej fran min stol (jag satt och forsokte komponera ihop ett mail), bar ut mej i tradgarden och spolade av mej med tradgradsslangen. minst sagt uppfriskande! sen upprepade vi proceduren med dom flesta larare och studenter pa skolan.
killen i gul trojja ar min larare, iván.
vi brot oss aven in hos danny (han bor mitt over gatan) och slapade ut honom.
efter ett tag, sisadar tre timmar eller nagot, slot vi fred och drack lite candela. har ar vi samlade allihopa nastan.

idag kom forresten en spannande overraskning, jag fragade min mamma har om jag kunde lana tvattmaskinen, och visst det var inga problem, jag var ju tvungen att ha allt fixat till fredag. det var mer an vad jag visste, var ska jag pa freda? det hade hon ingen aning om, men dom skulle flytta pa sondag hade hon kommit pa, sa jag kunde inte stanna har i alla fall. men det loser sej, jag far val ta en natt hos nagon annan haromkring.

att flytta har ar inte som att flytta hemma. man kommer pa en dag att man vill flytta och sa saljer man lagenheten nagon dag efter det, vet inte om det ens existerar maklare har. ytterligere nagon dag senare ska man vara ute ur lagenheten, men det ar inget problem for man far en ny lika snabbt. for tillfallet har min familj ingen lagenhet alls for mamman ska till colombia nagra dagar och fixa nagot med jobb, forst nar hon kommer hem ska hon borja leta efter en ny. barnen ska bo hos en faster sa lange, mamman raknar med att det blir ca 15 dagar. snabbt marcherat!

och jag flyttar jag med, jag ska 10 timmar med buss soderut till en stad som heter cuenca. jag lar landa dar pa mandag om allt gar enligt planerna. cuenca ligger precis som quito uppe i bergen, men det tjusiga med den staden ska tydligen vara ett gang ruiner fran inca-tiden och en mysig stadsskarna med massa hur fran kolonialtiden. men det ar incaruinerna som ar speciella, jag har redan fatt en forberedande lektion i deras historia av danny (han ar lika insnoad som nagon annan jag kanner pa geografi och historia).

incastammen kommer fran peru fran borjan, dar det var tva broder som var ledare. dom var vansinnigt avundsjuka pa varandra och ledde varsin del, sa den ene flyttade helt enkelt med sin del av folket till ecuador. har levde dom lyckliga, dom anlade quito och hade det allmant bra tills spanjorerna dok upp. tydligen gjorde spanjorerna en pakt med incaledaren i peru, som gick ut pa att inte helt ha ihjal varandra om jag forstod det ratt (detta fick jag forklart for mej pa rasande spanglish, sa jag kan ha missat en del). i vilket fall blev hans bror i ecuador fly forbannad och brannde ner hela quito och deras andra stader. skulle dom bli invaderade sa skulle dar minsann inte finnas nagot att bo i for dom raliga spanjorerna och hans bror tankte denne ledaren. mycket riktigt blev dom invaderare, grundligt mordade, och spanjorerna byggde sina stader ovanpa indianernas gamla. verkar vara ett slaktdrama som slar varat med hastlangder :)

el mitad del mundo

sa annu en vecka i quito, jag kan knappt fatta att jag snart ar halvvags genom min resa. det roliga med detta landet ar att har finns alltid en miljon saker att gora om man kanner for det, och ingen som tittar snett pa en om man spenderar hela dagen med att sova. det ar en ratt konstig kansla, helt ny for mej, att ingen over huvud taget forvantar sig att jag ska gora nagot alls. det ar ingen har som forsoker bestamma over mej, och framfor allt sa har jag i princip bara ansvar for mej sjalv, jag behover knappt ta hansyn till nagon annan. det ar jattekonstigt..

forsta delen av denna veckan spenderade jag at att vara dod efter helgen, jag fick en slang av hojdsjuka nar vi akte tillbaka uppfor bergen till quito. jag antar att jag far skylla mej sjalv for det, vill man undvika hojdsjukan ska man inte ha ol dagen innan, och jag ska definitivt inte ha tre. men efter nagra dagar, mycket somn och rejala portioner socker och vatten sa forsvann den.

som jag sagt tidigare, jag traffar helt fantastiska manniskor har, men oftast sa ar det bara for en dag och man vet att vi aldrig kommer ses igen. i onsdags var dock ett undantag, killen i kajaken (fabian) fran raftingen hade tagit sig till quito, vilket saklart skulle firas. har fungerar det sa att det ar ingen fest, ingen utgang, det ar ingenting utan dans. darfor hamnade vi tillslut pa ett kubanskt stalle med livemusik tillsammans med nagra overgrymma dansare. dom finns for ovrigt overallt har.
vi var fem personer som gick tillsammans: jag, fabian och flavia som utlanningar och med oss hade vi tva ecuadorianer. av oss utlanningar var det bara jag och fabian som var blonda, och darmed som vanligt duktigt utstirrade. efter att vi svept vara mochitos entrade vi dansgolvet och forsokte oss pa det dara med salsa.

och nej, det var inte mycket battre denna gangen, han kunde nagra fler steg an jag men jamfort med the locals maste vi i alla fall fungerat bra som underhallning. efter ett tags stirrande (vad tusan gor ni blondies med varan dans?!) var det en kubansk kvinna som forbarmade sig over hela forsamlingen och inledde nagot som liknade ett aerobicspass i stallet med galna moves. som vanligt ar det omojligt att satta ord pa stammningen, men alla var lyckliga over att vara dar, bandet spelade den dara panta mera laten och lite da och da var det nagon som flippade ut i ett spontant dans eller instrumentsolo.

det gav mersmak, och lampligt nog var det salsalektioner dagen efter pa skolan. helt plotsligt var jag en av dom mest rutinerade pa stallet med mina hela tva tidigare forsok. jag dansade med samma proffsiga kille som forra gangen (han blev duktigt imponerad over mina framsteg sen sist, kan jamforas med en nedgradering fran orkan till bara vindmolla, nu var armar och ben pa nastan ratt stalle men utan nagon som helst grace), men det sjuka var att jag kunde pa nagot satt kanna hur hela hans kropp rorde sig, och tankte rora sig, bara genom hans hander! och det var nog tur, for mina ogon ar fortfarande stadigt fasta pa fotterna for att undvika att typ doda nagon. jag kan forresten rekommendera att dansa i vandringskangor, mina enda torra skor, det ar obeskrivligt klumpigt!

och kvallen fortsatte, 10 min harifran med taxi ligger ett salsateca, och denna dagen hade dom liveband. ett sadant band bestar av ungefar lika manga deltagare som ett skanskt reggaeband, alltsa typ 12, och dom flippar konstant ut i diverse solon. en gringohunter vid namn diego sag min blonda kalufs typ tva sekunder efter att jag kommit in genom dorrarna och sag det sen som sitt uppdrag for kvallen att lara mej sa manga galna snurrar som mojligt. det var hur kul som helst, inte heller denna kvallen kom nagon till skada utom diegos sjalvsakerhet. det var ratt kul faktiskt, nar vi tog var forsta dans var han lite borta och kollade sig omkring hela tiden. logiskt fragade jag vad det var, och svaret var att "wow, du vet att verkligen alla har inne tittar pa dej va?". stackars nervosa pojke. tillsammans med nagra andra av flavias polare hade vi en grym torsdag kvall.

i morse styrde sa jag, kelvin och en ny tjej fran USA, hillary, kosan mot mitad del mundo, alltsa ekvatorn.
vi akte till det mindre turistiga alternativet (det finns tva platser har dar den ar utritad) och spanade in en rad fysiska fenomen som bara finns har. gravitationskraften utgar harifran ekvatorn, sa precis pa den ar kraften typ neutral. bland annat kunde vi allihopa utan problem balansera ett agg pa en spik, och saklart var vi tvungna att undersoka om vattnet snurrar at olika hall pa nord- respektive sydsidan. det gor det, precis pa ekvatorn faller det rakt ner, soder om snurrar det medsols och norr om motsols. trodde vi i alla fall, vi upptackte sedan att det var konstruerat eftersom skillnaden logiskt inte ar sa stor bara for att man flyttar sig nagra meter. var larare sa dock att det ar sant, men man behover vara ungefar en kilometer ifran ekvatorn for att det ska vara tydligt. sa jag ar fortfarande inte overtygad.

men nagot som faktiskt var helt sjukt ar att man forlorar bade vikt och muskelstyrka nar man star dar pa linjen. vi gjorde nagra olika test pa ekvatorn och tva meter darifran, och skillanden ar skrammande.
man vet normalt ungefar vad musklerna klarar, men dom reglerna galler inte dar, vi var svaga som smaflickor allihopa.

saklart fanns det aven diverse solur. dom ar valdsamt exakta, ett dygn ar tydligen inte riktigt 24 h alltid, utan mer 23 h och lite minuter och sekunder efter det, jag kommer inte ihag exakt.

i ecuador kan man sallan ga pa ett museum eller utstallning om nagot alls utan att det finns en horna med lite grejjer fran folken i djungeln. sa var det aven har, dom hade bland annat krympta manniskohuvud.
dom ar stora som en baseball, och munnen ar ihopsydd for att halla anden kvar i skallen. vi blev visade duktigt detaljerade bilder om hur dom goda indianerna skiljde huvudet fran kroppen och darefter kokade det tillsammans med diverse vaxter.

vi provade aven pa att vara indianer sjalva och skjuta en kaktus med blasror. i verkliga livet ute i djungeln ar pilarna (ser ut som sanna grillspett i tra) doppade i gift, men vi tyckte vi kunde undvika den detaljen for att inte ha ihjal nagon i onodan.

for ovrigt har jag varit nere i centro historico, alltsa gamla delen av stan, med min larare manuel nagra ganger denna veckan. vi kollade in world press photo exhibition, det ar helt sjukt vad vissa kan ta foton, och sa hade han vanligheten att visa mej horkvarteren och aven peka ut nagra fnask. fraga mej inte varfor, det fortaljer inte historien. sa ar det ofta har, man fattar sallan varfor denna befolkningen gor som den gor. for nagra ar sedan hade dom till exempel en galen dag da dom faktiskt hade tre presidenter. en annan sak ar att alla har hatar korrupitonen i landet, men utnyttjar den garna. har du 20 dollar kan du komma undan med det mesta aven om polisen tar dej, som att kora utan korkort eller nagot annat. enligt min syster har ska jag tydligen aven kunna krangla mej undan genom att prata enbart svenska, da pallar dom inte med en. alltid bra att veta :)