I Sverige på mellanlandning

Nu har jag varit hemma i två dagar, vilken känsla! Har aldrig varit med om något liknande, det är så skönt att vara tillbaka samtidigt som jag saknar resandet, resesällskapet, friheten och hela den livsstilen helt galet mycket, det var så enkelt kravlöst att följa alla ryck man fick, inget var förbjudet och allt var möjligt, världen var vår för vi bodde ingenstans men ändå överallt.
När man är långt hemmifrån, långt ifrån vad som kallas civiliserat, känner man sig långt ifrån verkligheten men samtidigt så mycket narmre, man får dela andra människors vardag och kan inte bestämma sig för om den är bättre eller sämre än ens egen eller vilken man hade valt att kalla mänskligast. Eller vilken man hade valt att kalla verkligast, mest äkta. Går det att säga att WC är bättre än hål i marken, eller att decimetertjocka isolerade väggar, brandsäkra i minst en timme, är mer rätt än dom gjorda av lera och halm, med stomme av bambu?

Var gång man satte sig på en buss var det ett avsked från nagot som man kanske aldrig kommer komma tillbaka till, från nagot som vi oftast gillat men lika gärna kan ha varit glada att komma ifrån, men man känner i kroppen när man är klar med ett ställe (det kan också vara att Kent blivit rastlös för två dagar sedan och nu tjatat sig genom trumhinnorna, lagt alla patianser han kan och dessutom gjort 14 videobloggar, då börjar man fatta hinten när det tydligt förklaras för en att här finss det INGET mer att göra och att vi kommer dö av tristess om vi inte lämnar stället NU, eller att man bara helt enkelt inte längre kan hitta en ursäkt till att stanna) och det har sällan kännts sorgligt. Vi har ju fortfarande minnena, bildbevisen och en ny plopp på kartan..
Men det var alltid spännande att åka för man visste aldrig när eller till vad man skulle komma fram till (bussarna fungerar ibland och inbland inte, då blir man stående ett tag men det gör inget för ingen räknar någonsin med att komma fram tidigare än två timmar efter beräknad ankomsttid)

Sättet vi rest på har varit en kompromiss av hur vi två tänker oss den perfekta resan. Jag är lite av uppfattningen att "less is more" och kan gladeligen stanna i en liten kustby eller bergshåla i en månad eller två utan något mer att göra än att lära känna lokalbefolkningen, sitta på torgen som dom gör, äta maten på en av de tre restauranger som ibland har öppet och ibland inte beroende på om dom lyckats få hem basvarorna eller inte. Jag behöver definitivt inte söka upp varenda staty, kyrka, monument, ruin, stad eller kvarter som landet ska vara kännt för och som finns med i guidböckernas must see-list utan jag inbillar mig att jag kan få en tillräckligt sann bild av landets historia bara genom att lyssna på vad torggubbarna har att berätta, en bra uppfattning om skolnivån genom att svara på barnens frågor och något liknande om kulturen genom att söka kontakt med kvinnorna som alltid går tungt lastade med barn på ryggen och varor i händerna.
Inte för att Kent inte uppskattar den sortens kontakt med lokalbefolkningen, tvärt om letar han också efter den, men han vill utöver den "offpistrundan" ta "japan-turen" med alla dom kännda monumenten, ruinerna och städerna (statyer och kyrkor får allt vara bra speciella för att föräras med ett besök). Jag tycker resultatet blev finfint, vi tog till exempel "offpistvägen" upp till sydamerikas huvudattraktion för varje japan värdig sitt namn; Machu Piccu. Ingen av oss hade varit okej med att ta tåg och buss upp hela vägen dit, vi hade inte kännt oss förtjänta av utsikten över denna mäktiga inca-stad om det inte varit så att vi vandrat 8 dagar för att komma dit.

Men nu har jag precis ätit mig rullande mätt på hemmagjord lasagne, fått en ask rommerska bågar till efterrätt och sköljt ner hela kalaset med obegränsade mängder kall mjölk, det ska vara gott att komma hem! Du som varit hemmifrån länge vet hur det känns att komma hem och få mota bort alla skumma cravings man får efter diverse hemrelaterade grejjer.. Mjölk, choklad och svensk husmanskost har ständigt varit på tapeten medan vi pillat i oss mängder av koreander, kyckling och ris, och jag har mer än en gång funderat på hur IKEA-rallare och andra utomlandsflyttande familjer överlever, får ni Marabou insmugglat och diskret hemskickat till er? Vad hände med Kalles kaviar och Wasa knäckebröd? Tur för Kalven Kent att mjölk är populärt även utanför Sverige i alla fall.. Om min väska hade följt med mig hem så hade jag kunnat lägga upp lite bilder på läckerheterna här hemma, men nu är kamerasladden kvar i Chicago så det blir det inget av.

I övermorgon bär det av mot Thailand för min del med familjen (hoppas väskan hinner komma innan dess, bikini är bra att ha..), när jag kommer tillbaka till Sverige är Kent hemma igen, jag börjar jobba på posten och allt är tillbaka till det vanliga. Vi får väl se vad nästa projekt blir och när, men det lär ju börjas spånas ganska snart i alla fall.

God Jul!

Hej allihopa!

Vi tankte bara passa pa att onska er alla en riktigt god jul och samtidigt avsluta denna resan och da ocksa bloggskrivandet med nagra bilder pa vad vi pysslat med dom senaste dagarna.

Vi ar nu i Playa del Carmen pa Yucatan-halvon i Mexico, det ar soligt vader och kristallklart vatten, och tur ar val det for har i omradet finns nagra av varldens basta dyk- och snorklingsvatten. Sa det ar vad vi gjort, solat, badat och snorklat.

Sa fran oss alla till er alla, en riktigt God Jul!

Sista i Ecuador

Nu sa gott folk ar det dags att avsluta var manad langs den ecuadorianska kusten. Vi har haft det bortskamt bra, traffat stortskona manniskor och levt helt kravlost. Just nu befinner vi oss i Salinas, ungefar en timme soder om Montañita, som visat sig vara en rikemansort dar dom som inte hade rad med lagenhet i Florida skaffade sig en. Dom flesta star i och for sig tomma for tillfallet men det ska enligt ryktet vara sprangfyllt har pa helger och under hogsasong.

I morron aker vi till landets storsta stad, Guayaquil, och darifran flyger vi till Mexico for lite snorkling och en allmant varm jul och skon avslutning pa resan.

Inte for att vi ar fardiga med detta livet pa nagot satt, vi har lite spridda planer pa vad nasta projekt kan bli, men det far ni lasa om i ett annat inlagg!

Surflivet!

Eftersom var vardag ser likadan ut varje dag tankte vi for en gangs skull lata bilderna tala. Vara dagar har nere gar at till att surfa och ligga pa stranden, kvallarna ater man mat som for en gangs skull smakar nagot overhuvudtaget, ibland till och med gott!

Vi har alltsa inte mycket nytt att beratta, inga nya coola bett, bara lite mer solbranna pa nasan, men vi ville anda ge er alla ett livstecken har fran andra sidan jordklotet.

Enjoy bilderna!

Det spolas upp lite coolare saker har med tidvattnet an hemma!

Hart liv i flip-flop

Nu har ungefar en vecka smugit forbi har i Montañita, och vi borjar fa problem med att separera dagarna fran varandra. Det ar vakna nar vi kanner for det, ata frukost, surfa, ata lunch, surfa lite till och sen ata kvallsmat tills man trottnar. Det ar lite olika nar man trottnar pa det dar med kvallsmat och kvallsliv i allmanhet, vi har provat att ga hem allt mellan klockan atta pa kvallen och halvtio pa morronen, inget har varit daligt hittils.

Vi har ocksa hunnit med ett besok till det lokala sjukhuset, Kent hade namligen nojet att trampa pa en stingrocka. Varan kompis lakaren Sarah fran Australien sa att det ar giftiga grejjer och motgift ska man ha sa det var inte mycket att be for. Kent akte taxi till sjukhuset och jag stannade kvar for att radda bradorna och kom sen efter med forsakringspapper och allt vad man nu kunde behova. Medan Kent lag pa britsen dar och hade enligt honom sjalv brutalt ont i foten sa fick den snalle taxichaufforen springa ivag till apoteket och kopa vad mediciner han behovde, for mediciner ar inget som finns pa ecuadorianska sjukhus. Dom kan heller inte borja behandla nagon innan dom har alla personuppgifter och fyllt i alla formular, fastan man kommer in akut med ett bortdomnat ben. Minst sagt speciell upplevelse. Att bli stucken av en stingrocka ska forresten vara en av tre saker som kan fa stora starka man att grata, inget att rekommendera alltsa.. (dom andra tva ar ryggskott och njursten)

Sa det blev en dag med action for att bryta monstret, men nu ar vi tillbaka igen, surfar och softar pa stranden nar det inte ar nagra vagor, minst sagt helt okej. Det har ar forresten utsikten fran var balkong, inte ska man val behova ga langre med surfbradorna an sa?

Surfa i stilla havet

Sen senast har vi hunnit med den andra delen av Ecuador, namligen den tjusiga kusten. Innan vi lamnade Quito sa var vi och halsade pa pa min gamla skola, alla blev glada att se oss och vi passade aven pa att lamna lite vinterkangor och annat vi inte tyckte vi behovde mer till min husmor Ana Cecilia. Hon i sin tur ar en sot liten dam som har insett att hon har det ganska mycket battre an majoriteten ecuadorianer (dom lever under fattighetsgransen) sa hon ger allt overflodigt till de fattiga. Det var lampligt sa hon att vi kom precis nu for julen borjar narma sig och hon forsokte skrapa ihop nagon liten julklapp till alla sina skyddslingar sa det kanndes ju kanon. Kan bli sa att man kanske gor en garderobsransning innan nasta jul och skickar ner har..

Efter Quito kom vi sa ut till kusten, till en lite somnig by som heter Canoa. Dom hade nagra schysta vagor dar och manga skona stallen att bara hanga pa, men eftersom vi inte kunde kopa varsin surfbrada dar sa blev det flytt efter nagra dagar igen. Nasta stopp blev Montañita (antligen!), strandstallet som jag var i forra ganen ocksa och blev helt kar i. Det ar sig likt, lite andra manniskor saklart men vagorna ar kvar och det ar det som raknas for tillfallet. Vi har lyckats kopa oss varsin brada sa nu ar det bara surfa och ha det allmant gott i en manad som galler.

Surfing ar mer eller mindre allt denna byn gar ut pa, innan forsorjde sig invanarna har pa fiske men numera gar varenda nisse har runt med en brada under armen och jobbar gor de mest bara nar vagorna blir for sma for att sta pa. Men som sagt, alla surfar...

Det stan ar nast mest kannd for ar alla barer och det ar allmant fest har varje kvall om man sa vill. Vi valde att bo lite i utkanten av byn sa att vi sjalva kan bestamma om vi vill sova eller inte, pa huvudgatan far du snallt vara uppe tills barerna stanger for ljudvolymen ar inte blyg direkt.

Vi ar i alla fall nojda med var vi bor, med vara brador, vagorna, solen och kackerlackorna, tror nog vi kan har det ratt bra har ocksa!

Livet pa floderna

Efter Baños akte vi ner mot djungeln igen, denna gangen till Tena dit det faktiskt gar vagar hela vagen fram. I alla fall beskrivs fenomenet som vissa hade misstagit for en uttorkad flodbotten som vagar och det ar allmant accepterat att kora bade buss och bil pa dem. Vi rekommenderar inte att ta nattbuss denna strackan, inte heller den mellan Tena och Quito, med tanke pa den omedelbara risken for hjarnskakning om du lutar huvudet mot nagot alls, elller Gud forbjude mot nagot sa hart som ett fonster. Daremot skulle vi bada kunna komponera ihop minst 100 smickrande sidor om sjalva staden och saklart om de omgivande floderna!

Floderna ar alla dopta till olika namn som vi varken kan uttala eller komma ihag, daremot minns vi farten, adrenalinet, guiderna, vattenfallen, de enorma fjarilarna som foljde oss och den majestatiska naturen.

Vi borjade med tva dagars kayakskola dar vi skulle lara oss att rulla ratt efter vi valt (Kent fick in tekniken, jag lyckades nan gang da och da. Skyller pa att han fick fler forsok..), forsta floden och vad som skapar vilken sorts strommar och med vilken vinkel det ar mojligt att korsa dessa strommar. Det ar helt annorlunda att sitta i en kayak jamfort med i en raft, du ar helt utelamnad till dig sjalv och dina egna beslut, och det ar alltid du som tar konsekvenserna av vad du gor. Detta innebar i borjan att man spenderar en hel del tid upp och ner for man raknar fel, eller blir tagen av strommen, eller kanske glommer att lata vattnet passera ordentligt under sig i stallet for over sig. Resultatet blir i alla all att man far simma och dra kayaken efter sig tills man fatt in rollen.
Detta pysslade vi med i tva dagar som sagt och blev tillrackligt bra for att ta oss ner for en niva 2+ flod (skalan gar till 5). Efter det hade vi inte rad med fler dagar pa floden tyckte vi, men den snalla pappan som styr familjeforetaget River People (rekommenderas pa langden och tvaren av allt och alla som nagonsin akt med dem, dirvs av en irlandsk familj som kom hit for 15 ar sedan och som lever for floderna) visste mycket val att vi ville mer och gav oss tillrackligt mycket rabatt for att vi, om vi skippade vissa maltider, skulle ha rad med tva dagar till.

Det blev tva dagar rafting med en grupp otroligt valbargade ryssar, det var lite av en trotyr att se dem ata sin gourmetfrukost nar vi satt dar med varsin ostmacka, men dom var ganska duktiga pa floden och allmant trevliga typer. Vi akte ut pa tva olika niva 4 floder, varav jag hade varit pa den ena forra gangen jag var har. Den var battre sist for det var mer vatten i den da och alltsa mer fart, men en dag pa floderna ar aldrig dalig.

Efter 4 dagar ute och inga fotobevis pa grund av att kameran drunknade (nu 5 dagar senare har den antligen torkat och fungerar igen) sa lamnade vi Tena for Quito. Har har vi fatt en ny huvudstadsplopp, eller i alla fall Kent, en annan har ju varit har forr, och planen ar att hanga kvar har nagra dagar och traffa lite folk jag kanner sen fora gangen. Idag har vi aven tagit vara forsta seg i den norra hemisfaren pa tva manader nar vi akte ut till ekvatorn, dock kanndes det fortfarande ganska avlagset Sverige och de verkligt nordliga breddgraderna. Vi har en sisadar 25 grader pa dagarna, och hur mycket tomtar och julpynt affarerna an borjat slapa fram sa ar det fortfarande langt ifran vinter har!

Adrenalin-junkies!

Var fantastiska vistelse i Cuenca fortsatte battre an vantat, efter ett besok till inca-ruinerna Inga Pirka pa dagen sa kom vi tillbaka till en hejdundrande gatufest, bokstavligt talat utanfor var dorr. Det var cykellopp nerfor trapporna, en och annan stod naturligtvis pa oronen men lika glada var dom for det (en liten tanke gick till Pontus har, du hade blivit helt till dej i trasorna! Inte visste vi att cykeltavling kunde vara san fest). Det fortsatte med allman fest pa gatan, det dansades och nagon vagad sjal smuttade pa en ol, allt var som det skulle. Vi bodde pa ett kanon-hostel (Travelers of the world, om ni nu skulle ha vagarna forbi) och agaren agerade mamma och basta kompis pa samma gang, sa naturligtvis var det fest aven dar. Efter ett tag drog vi oss ner pa gatan igen for att se pa kvallens hojdpunkt, fyrverkerierna!

Langs hela gatan hade man byggt 5 torn av bambu och fyllt dem till bredden med hemmasnickrade fyrverkerier (aven kallat bomber.. inget som hade passerat nagon form av sakerhetskontroll i alla fall). En modig man fick i uppgift att tanda pa, forst den nedersta vaningen och sen i tur och ordning tills alla 4 vaningarna hade avfyrats. Latt att tro att det hela var over da, men icke! Da tande samme man pa hela tornet, det rok och pos och smallde overallt, raketerna gick lite dit dom sjalva ville och vi backade allihopan ett steg eller fyra. Men ohoj va tjusigt det var!

I ett annat horn av gatan lite tidigare pa kvallen hade den Ecuadorianska armen fest, dom spelade och sjong landets motsvarighet till dansband, och vi har sellan sett sa lyckliga militarer!

Dagen efter gick vi upp alldeles for tidigt for att med buss ta oss till Baños. Denna byn ligger uppe i bergen, ungefar mitt i landet och ar kannd som en hala for adrenalin-junkies. Man kan aka lite rafting pa floderna, hoppa swingjump (som bungyjump men med stumma rep sa man aker mer som i en bage under bron), fira ner sig for vattenfall, kora fyrhjulingar eller vad man nu kan tankas vara sugen pa, allt finns! Pa kvallarna kan man varva ner i en av de sex varma kallorna som finns lite varstans, och om man ar av den rika sorten gar det att fa bade massage och diverse kroppsbehandlingar ocksa. Pa hemvagen gar man oundvikligen forbi en av orakneliga affarer som tillverkar den lokala specialiten, en sorts kola som slangs runt en pinne vid ingangen dar sockerror ar basvara som en smaksatts med alla tankbara smaker. En rejal bit kostar 25 cent, det ar lagom for var budget!

Har har vi kakat marsvin som uppvarmning, akt ut for lite rafting bara for att det ar grymt kul och sen varvade Kent ner med ett swingjump. Bron var 150 meter over floden, och sjalva hoppet var ca 60 meter, det kanns i magen nar man star dar uppe!

Man kan ju ocksa vara hemma, masa sig bort och hyra en film och kaka godis en regning dag for samma pengar... Alla har vi olika intressen, men vi foredrar definitivt att vara har. (Jag vet inte riktigt vad var sjukdom kallas, men vi hade aldrig bytt bort den!)

Ata marsvin?!

Lite skumt att ata gamla husdjur!

Snutte smakade seg fettig hona, alltsa lagom rekomenderat...men man tar seden dit man kommer!

Det efterlangtade telefonnummret!

Igar korsade vi gransen fran Peru in till Ecuador vid Aguas Verdes/Huaquillas relativt smidigt men langsamt. Det forsta vi ser nar vi forsoker springa ikapp var buss mot Cuenca ar en man i sverigetrojja! Gott tankte vi och akte vidare. Nar vi sa sag det forsta av Cuenca i dagsljus i morse stirrade en stor IKEA-skylt tillbaka pa oss, nastan som att vara i Sverige ju!

Idag har vi vandrat rundor i staden, Annelie som har varit har forr kanner igen en massa stallen men hittar inte emellan dom, sa allt ar som det brukar. Pa en av vara vandringar kom vi att tanka pa den har telefonen vi nu slapat igenom tre lander utan att den fungerat och sa att idag hander det, nu ska vi fa liv i den! Vi gick in i en Movistar-butik som dunkade musik for hela kvarteret och verkade ha allman fest, och blev genast haffade av en hojdare i kostym. Han kunde inte riktigt losa varat problem, men nar hela personalstyrkan, ca 8 pers, slog sina kloka huvuden ihop sa kom dom fram till att vi behovde ett nytt sim-kort. Under tiden det tog dem att komma fram till detta sprang en finkladd dam rundor och bjod pa dricka och sag till sa man hade det allmant bra. Fantastisk butik, vad dom firade vet vi inte men det slutade med att vi fick fler dollar att ringa for an vi betalde och ett nytt sim-kort, sa vi gillar dom!

Vart nya nummer ar 00593 - 87 32 54 98, om det inte fungerar sa prova slanga in en nolla innan den forsta 8:an.

Kalas och kanon, nu ar vi friska ocksa och hoppas innerligt att det ruggiga hostvadret har kommit, var ni an ar!

I Amazonas djungel

Efter ett snabbstopp i perus huvudstad Lima tog vi oss ut till djungeln med start i Iquitos. Denna staden ar som en liten o mitt i djungeln, det gar inga vagar dit utan det ar bara flyg eller flodbat som galler. Eftersom vi planerade att ta oss darifran med bat tankte vi att det far racka med det, sa vi flog in. Direkt nar vi landade blev vi oversvammade av taxi-nissar, folk fran olika hostel och nagra lokala guider med olika turer pa repetoaren. Inom tva timmar hade vi lyckats hitta nagonstans att bo, en kille som korde rundor pa oss och en guide, allt organiserat av samma kille. Turen vi bokde var inte riktigt den vi tankt att vi skulle hitta, vi ville mest hitta en bat till Ecuador men det hade bara blivit transport och vi hade inte sett nagra djur, sa att aka till ett reservat verkade mer lockande. I reservatet bodde vi i en liten by, Sucre, med ca 700 invanare i 4 dagar och tittade pa djur och umgicks med familjen vi bodde hos.

Byn bjod aven in till fotbollsmatch, det var ett stort och seriost event, man spelade om hela 10 soles (ca 20 SEK) och hela byn var samlad. Det var bara pojkar, eller ja mest man, som fick aran att spela, och efter 2 x 10 min stod overraskande nog det utlandska laget som segrare. Kent hade en hel del boll och gjorde 2 av lagets tre mal, och blev snabbt kannd bland bybarnen som El Gordito (den lila tjockisen). Det ar fortfarande ett mysterium for oss hur dom fick honom till det, men det verkade vara nast intill en komplimang sa det ar val bast att inte fraga for mycket ibland.

Bland det vi tittade pa fanns jattemanga faglar, olika vaxter och trad som nastan alla var kanonbra som medicin (i alla fall enligt byhovdingen som visade oss runt), bada lite med delfiner, fiska och sen ata pirayor och saklart titta pa en massa apor. De flesta djur vi sag hade dock fler an fyra ben, och forvantades vara ganska sma men det var dom verkligen inte. Helt enormt med insakter har finns!
Byhovdingen i egen hog person.

Sa var det dags att transportera sig igen, sa vi hoppade pa en bat som skulle ta oss uppstroms till Yurimaguas, staden dar vagarna borjar igen. Darifran ville vi ta oss till Tarampoto, som ar staden dar bussarna borjar ga igen, och med det mojligheten att ta sig mot kusten och det efterlangtade Ecuador. Batturen tog oss tre stillsamma dagar som mestadels spenderades i hangmattan. Ibland blev det ett avrott for att spela kort eller ata nagon ytterst suspekt frukt som nagon lycklig peruan hade hittat och garna ville att gringosarna skulle fa smaka. Vi var som vanligt ensamma turister, denna gang pa en stor platbat tillsammans med minst 200 peruaner och lika manga hangmattor. Pa mitenvaningen var det billigast att bo, allts var det dar 99% av passagerarna hamnade (vi lyxade till det med overvaningen), och det var ett enda hav av manniskor, vaskor, matlador, skrikande barn, hangmattor och en eller annan madrass. Det ar svart att beskriva men tank er en fraktbat, som pa ena planet rakade frakta manniskor i stallet for bananer, det galler att trycka in sa manga som mojligt.

Det dar med att man forvantades ha med sig en matlada hade vi ingen aning om, men ata ville vi ju och baten bjod pa mat om man nu bra hade haft en san dar lada. Det blev till slut sa att vi delade en laskflaska i tva delar och at ur varsin del, vilket bara fick peruanerna att vilja dela med sig annu mer av vad det nu rakade vara dom hade nagot extra av. Pa det hela taget hade vi det bra, och alla saker i behall fram till sista morgonen. Da hade nagot geni skurit upp Annelies ryggsack och snott ca 90 dollar och iPoden. Som tur var lamnade dom bade pass, kamera och flygbiljetten till hemresan som lag i samma fack, sa vi tyckte inte att det var sa genomvidrigt. Det kunde ju varit varre. Nu var det sa att vi var inte ensamma om att ha blivit ranade, andra hade blivit av med skor och liknande men nar nagon gav sig pa den alskade gringan sa rann bagaren over for manga. Vi blev beordrade att saga till kaptenen som i sin tur genomsokte hela mittenplanet och rotade igenom alla vaskor men utan resultat. Det retade honom sa han kontaktade flodpolisen som kom och gjorde om samma procedur, aven dem utan resultat. Nar vi sa val kom i land hade nyheten spritt sig, vi blev motta av TV som intervjuade och folk skrek efter oss som om vi var kandisar. Ratt kul kansla det med, dagen efter kom folk fram till oss pa busstationer och liknande och fragade om vi fatt tillbaka vara grejjor.. Det har vi inte.

Nu befinner vi oss i Chiclayo, en halvstor stad inte sa langt ifran kusten. Nar diverse krampor vi dragit pa oss slappt (Kent har startat krig mot sin mage och fatt feber pa kopet, Annelie har det lite lugnare men ar inte helt tillbaka ifran att nastan svimmat i djungeln. Da trodde vi det var vatskebrist men yrseln kommer tillbaka med jamna mellanrum, kanske det saknas salt eller nagot i kroppen) sa tar vi oss norrut, ut till kusten och sen in i Ecuador. Det ar inte sa farligt med oss sa vi borde atminstonde vara vid kusten om nagon dag eller sa.

Pachamama

Nar vi forst kom in i Peru hade vi svart att forestalla oss hur nagot skulle kunna vara battre an Bolivia. Det var nastan sa vi antog att sa fort vi korsade gransen skulle vi bli ranade och fa det dar trakiga gringo-bemotandet, men icke. Peru ar nastintill lika kanon som Bolivia, speciellt nar man tar sig utanfor turiststraken. Vi kom in till gransstaden Puno, men det blev inget nytt favoritstalle. Staden kanndes ganska ra, sa vi flytade vidare till Arequipa. Arequipa kallas aven den vita staden, och allt ar valdigt tjusigt i centrum med stora vita hus och pampiga kyrkor. Men mest imponernade var det enorma nunneklostret Santa Catalina. Det ar byggt som en egen stad mitt i staden och var helt stangt for allmanheten tills for ca 30 ar sedan.

Sahar sag gatorna ut, och dom var alla dopta efter spanska stader.

Efter det akte vi till Sydamerikas Gringo-huvudstad Cusco for att forsoka ta oss upp till Machu Piccu. Vi hade hort talas om en vandring pa 8 dagar, vissa strackor skulle enligt ryktet vara en nara doden-upplevelse men det skulle tydligen vara vart det och endstationen pa den vandringen va da dessa beryktade ruiner.

Sa vi var 6 tappra vandrare som gav oss ivag, efter 3 dagar vande det amerikanska paret och gick hem igen (dom kom till de forsta ruinerna Choquequirao). I tva dagar till vandrade vi resterande fyra, upp och ner genom Anderna, eller mest upp om jag ska vara riktigt arlig innan det norsk-brittska paret vek av. Sa slutligen, efter 8 dagars vandring, ca 100 myggbett och en del skoskav kom vi fram till den gamla incastaden. Det var en omstallning att befinna sig bland folk igen, det kryllade av turister overallt men dar tidigt pa morronen innan solen gatt upp, nar vi forst fick syn pa dom forsta ruinerna efter att ha gatt upp dom avslutande over 2600 trappstegen, da var det vart det.

Det var faktiskt precis sa maktigt som man hort om, det var bara lite synd att dom gamla perfekt byggda husen var begravda i turister. Da var det nastan sa att dom forsta ruinerna i Choquequirao var annu battre. Det var bara vi dar, det ar en djavulsk vandring for att ta sig dit (inte ens mina vandringstokiga fastrar skulle knallat upp dit oberorda) och framforallt fanns mystiken kvar. Det var inte som vid Machu Piccu att man kan ta bussen upp, sova pa lyxhotellet precis utanfor entren eller kopa en flaska vatten till brutalt overpris. Ar du torstig vid Choqueqirao far du hitta en back, slanga i en bakteriedodande tablett och snallt vanta i tva timmar innan det ar drickbart.

Choquequirao forvantas var mycket storre an Machu Piccu, av det dom har hittat har man an sa lange bara gravt ut 20-30 % och man forutspar att om ca 10 ar ar det dit alla aker. Da finns det sakert en helikopterplatta pa nagon av terasserna, ett McDonalds pa torget och ett fancy hotell pa den oversta toppen. Men vi rekommenderar bada vandringen, det ar vart skoskaven, man svar forst over alla zic-zac stigar som lutar alldeles for brant men man vanjer sig och det ar okej att byxorna hanger halvvags nere for man magrar en del pa den har turen. Roligast av allt var dock att uppe pa Machu Piccu och pa de sista camping-stallena se alla andra som vandrat andra, kortare, mindre branta leder ta sig fram som halvdoda men fruktansvart nojda med sig sjalva och hora dom skryta lite med vart de vandrat.

Vi sa ingeting da, men vi visste att vi var aningen battre an resten!

Har ar vi vid slutstationen Machu Piccu, lite halvmystiskt i dimman men nar man hor svenska, engelska, tyska och saklart japanska overallt sa forlorar det lite av sin charm. Veckans tips ar ak hit, gor vandringen och se till att vara forst uppe vid ruinerna nar dom oppnar sa blir det sa bra det kan bli!

Men for Guds skull glom INTE zinkpastan!

Nu lamnar vi Bolivia..

Bolivia ar definitivt bland det basta vi varit med om, vackert och tjusigt overallt och fantastiskt trevliga manniskor. Men det haller pa att utvecklas lite av ett inbordeskrig har, jag vet inte om ni har hort det. Det ar i alla fall sa att Bolivia har en regering som bestar av indianer, eller ursprungsbefolkningen som dom kallas. Presidenten Evo Morales har gjort en Robin Hood och bestamt att dom vita landagarna (ex-europeer) ska ge bort det mesta av marken till folket som arbetar pa den (indianerna) eftersom dom knappt kan leva pa vad dom far betalt. Givetvis gillar inte landagarna detta sa dom har inte gatt med pa det. Det leder till att indianerna protesterar och arrangerar vag-blockader, och nar landagarna tycker nagon kommer dem for nara sa skjuter de dem. Det dor folk varje dag, varst ar det i omradet Santa Cruz dar allting startade och som ar dar dom flesta landagarna ar. Det ligger i motsatt horn av landet gentemot var vi befinner oss, har marks det inte mycket av mer an att det skrivs om det overallt pa vaggar langs vagarna och i staderna. Det ar sorgligt for Bolivia fortjanar mer tid for att upptackas men som laget ar nu valjer vi att aka in till Peru i morron.

Vi ar just nu i Copacabana vid Titicacasjon, och harifran kan vi se Peru sa det ar inte langt alls till gransen.

Harifran har vi mest gjort smagrejjer men som andan saklart resulterat i nagra stora check i protokollet, som att aka ut till flytande vassoar och fiska pa varldens hogst belagna segelbara sjo!

Sa har tjusig utsikt far man pa kvallen.

Vi satt och beskadade samma utsikt mitt pa dagen i forrgar, valdsamt nojda med varsin nyinhandlad dricka och inget speciellt pa schemat. Da smog sig tva ligister fram, pa vardera ca 5 ar och snodde Kents lask. Eller rattare sagt, de greppade flaskan och sag sen sa sota och miserabla ut de nagonsin kunde under tiden de backade ivag. Kent inledde jakten efter dom samtidigt som jag nastan dog av skratt och dirigerade dom vidare sa han inte skulle hitta dom. Smakillarna vann och krop efter ett tag ut fran sitt gomstalle och sprang bort till mamma med den halvfulla lasken. Resans forsta ran alltsa, sa bra som det bara kan bli!

Sedan skallde visserligen morsan ut dom och tvingade killarna att lamna tillbaka flaskan, stackars smapojkar..

Nu har vi nagra allmant stora fragor for oss som vi med ljus och lykta sokt svaren till, men utan resultat:

1. Det finns kanonmanga virvelvindar ute i oknen, hur uppstar en sadan?

2. Vi har bada fatt skumma utslag pa benen, dock helt olika. Annelies ar jattesma roda prickar som inte kanns, och Kents ar stora ocksa roda prickar som dessutom ar torra men inte heller kanns.

Annelie gissar att han har fatt svinkoppor och hon sjalv har bara allmant skumma ben, men finns det kanske nagon vis sjal dar ute som vet vad som hander med oss? Tillagas kan att vart dricksvatten ett tag smakade misstankt mycket svavel, ar det bra eller daligt?

Kent vill ha stort check i protokollet!

Eftersom jag halsade till min far sist var jag nu tvungen att halsa till min mor!(vet inte riktigt hur jag ska toppa det nar jag ska halsa till min syster)

Sen har vi kanske lite olika satt att forsoka gora vara mammor stolta, Annelie beholl vinterjacka och mossa pa och hoppas att hennes mamma blev minst lika stolt for det!

Sen hoppas jag att det slar nytt rekort pa kommentarfronten! :)

/Kent

Bolivia = Karlek!

Nu har vi korsat hela Atacamaoken, vi har sand och salt verkligen overallt och luktar som att vi inte dushat pa ett tag. Minst sagt. Lagg sen till att den senaste natten spenderades pa en hoppande buss upp hit till La Paz, pa vilken det var nara att vi fick staplatser innan en trevlig dam sag till att trycka ner sig brevid en sur gubbe sa att vi ocksa fick ett sate, sa har ni en bild av vilket fantastiskt skick vi befinner oss i!

Oknen har varit kanon och vi har fatt se tjusiga solnedgangar, aka sandboard i Valle de la Muerte och titta pa manlandskap i Valle de la Luna innan vi tog oss over gransen in i Bolivia.Inte for att oknen slutade med det pa nagot satt, men den andrades en del. Det blev en massa laguner (med jattekorkade flamingos!).Det vandrade rundor lamor och alpackor overallt, har och var hittade man knepiga stenar som till exempel stentradet innan vi till slut kom ut till Salar de Uyuni. Hela den bolivianska delen akte vi i en gammal men gigantisk Toyota Landcruiser som inte riktigt holl for trycket hela vagen men vi gillade den anda. Att en ihoptejpad kylare inte kan gora underverk far man ju ha forstaelse for!

Kent konstaterade efter tva sekunder att den maste han kora, sa tredje dagen gillt, efter mycket tjat fick den stackars bolivianen satta sig pa passagerarsidan och till en borjan valdsamt nervos lata honom kora en bit i saltoknen. Efter en stund satt bolivianen dock mest och dansade och tyckte livet lekte, det var minst sagt fest i framsatet!

Efter att forsta natten ha nastintill forfrusit mer eller mindre alla mina kroppsdelar (nio filtar rackte inte, men det gjorde daremot Kents sovsack. Han nastan svettades, men vi andra var inte alls avundsjuka.. Stryk skulle han ha!) sa fick vi spendera den andra natten pa ett bra mycket varmare salthotell. Allt var gjort av salt; vaggarna, golvet ja till och med sangarna. Pa nogot satt kanndes det ratt ironiskt att maten var tillagad helt utan salt.. Men det var ju bara att ta en del av inredningen.

Bland det basta med detta hotellet hade vi hort skulle vara att fa se soluppgangen mitt pa varldens storsta saltoken, sa det blev till att ga upp innan fem pa morronen. Det var sa vart det, nar solen gick upp pa ena sidan var det fortfarande natt pa den andra, sa langt kunde man se! Vi spenderade mer eller mindre halva dagen ute pa saltet. Det ar helt platt at alla hall, och man ser sa langt att horisonten ater en bit av bergen, dom ser ibland ut att svava. Man kan ocksa ta en massa lojliga bilder, om man nu kanner for det.

Det finns kvar lite vatten under saltlagret som ar mellan 1 cm till 10 m tjockt, och sjon dar under andas genom alla sprickorna ni ser pa bilden.

I morron aker vi till Copacabana vid Titicacasjon och aven gransen till Peru.

Oken!

Nu har vi tagit oss till San Pedro de Atacama, mitt i varldens torraste oken ca tva mil ifran den bolivianska gransen. Sen sist har vi hunnit med att fira den fantastiska nationaldagen i Antofagasta, en okenstad det med fast denna ligger ute vid havet. Har firades dagen for fullt nar vi kom fram, det var militarparad, barnen gick kladda i nationaldrakter, dom lokala cowboysarna var ute och visade upp sig, och man gick man ur huse for att se spektaklet. Vi hade hort innan att detta ar den stora festdagen, och forvantade oss allman gatufest sa det stammde ju bra. Efter en natt i buss (bussarna kick's ass, mycket battre an sverige an sa lange, det lar ju andras..) ville vi dock stracka lite pa benen, och forvanade blev vi nar vi kom tillbaka till ett totalt ode centrum!

Det var verkligen bara vi och gatuhundarna ute, alla affarer var stangda och man kunde bara ata pa McDonalds eller hos den lokale kinesen. Dom ar kanon kineser, verkar sallan fira samtidigt som nagon annan sa dom jobbar pa! Det har med att halla stangt haller dom tydligen pa med fram tills i morrn, fyra dagar alltsa. Kalas, vi alskar pommes numera...

I Antofagasta bodde vi miserablast hittills, och vi var lika forvanade varje gang vi kom tillbaka och alla vara grejjer var kvar! Men vi har alltsa inte blivit ranade hittills, men det lar ju handa forr eller senare.

Staden i sig var annars hur fin som helst, oken i bakgrunden och stilla havet framfor sig. Stralande sol och en lagom latt bris sadar sa man slapp svettas sa mycket!

Just nu befinner vi oss pa vart antagligen sista stopp i Chile, harifran tankte vi aka in i Bolivia for att titta pa annu mera oken, oaser, fina faglar och geysrar bland annat. Darifran aker vi vidare till Peru.

Med solbrannda halsningar fran oken dar det aldrig regnar, i landet dar man kollektivaker taxi!