Pachamama

Nar vi forst kom in i Peru hade vi svart att forestalla oss hur nagot skulle kunna vara battre an Bolivia. Det var nastan sa vi antog att sa fort vi korsade gransen skulle vi bli ranade och fa det dar trakiga gringo-bemotandet, men icke. Peru ar nastintill lika kanon som Bolivia, speciellt nar man tar sig utanfor turiststraken. Vi kom in till gransstaden Puno, men det blev inget nytt favoritstalle. Staden kanndes ganska ra, sa vi flytade vidare till Arequipa. Arequipa kallas aven den vita staden, och allt ar valdigt tjusigt i centrum med stora vita hus och pampiga kyrkor. Men mest imponernade var det enorma nunneklostret Santa Catalina. Det ar byggt som en egen stad mitt i staden och var helt stangt for allmanheten tills for ca 30 ar sedan.

Sahar sag gatorna ut, och dom var alla dopta efter spanska stader.

Efter det akte vi till Sydamerikas Gringo-huvudstad Cusco for att forsoka ta oss upp till Machu Piccu. Vi hade hort talas om en vandring pa 8 dagar, vissa strackor skulle enligt ryktet vara en nara doden-upplevelse men det skulle tydligen vara vart det och endstationen pa den vandringen va da dessa beryktade ruiner.

Sa vi var 6 tappra vandrare som gav oss ivag, efter 3 dagar vande det amerikanska paret och gick hem igen (dom kom till de forsta ruinerna Choquequirao). I tva dagar till vandrade vi resterande fyra, upp och ner genom Anderna, eller mest upp om jag ska vara riktigt arlig innan det norsk-brittska paret vek av. Sa slutligen, efter 8 dagars vandring, ca 100 myggbett och en del skoskav kom vi fram till den gamla incastaden. Det var en omstallning att befinna sig bland folk igen, det kryllade av turister overallt men dar tidigt pa morronen innan solen gatt upp, nar vi forst fick syn pa dom forsta ruinerna efter att ha gatt upp dom avslutande over 2600 trappstegen, da var det vart det.

Det var faktiskt precis sa maktigt som man hort om, det var bara lite synd att dom gamla perfekt byggda husen var begravda i turister. Da var det nastan sa att dom forsta ruinerna i Choquequirao var annu battre. Det var bara vi dar, det ar en djavulsk vandring for att ta sig dit (inte ens mina vandringstokiga fastrar skulle knallat upp dit oberorda) och framforallt fanns mystiken kvar. Det var inte som vid Machu Piccu att man kan ta bussen upp, sova pa lyxhotellet precis utanfor entren eller kopa en flaska vatten till brutalt overpris. Ar du torstig vid Choqueqirao far du hitta en back, slanga i en bakteriedodande tablett och snallt vanta i tva timmar innan det ar drickbart.

Choquequirao forvantas var mycket storre an Machu Piccu, av det dom har hittat har man an sa lange bara gravt ut 20-30 % och man forutspar att om ca 10 ar ar det dit alla aker. Da finns det sakert en helikopterplatta pa nagon av terasserna, ett McDonalds pa torget och ett fancy hotell pa den oversta toppen. Men vi rekommenderar bada vandringen, det ar vart skoskaven, man svar forst over alla zic-zac stigar som lutar alldeles for brant men man vanjer sig och det ar okej att byxorna hanger halvvags nere for man magrar en del pa den har turen. Roligast av allt var dock att uppe pa Machu Piccu och pa de sista camping-stallena se alla andra som vandrat andra, kortare, mindre branta leder ta sig fram som halvdoda men fruktansvart nojda med sig sjalva och hora dom skryta lite med vart de vandrat.

Vi sa ingeting da, men vi visste att vi var aningen battre an resten!

Har ar vi vid slutstationen Machu Piccu, lite halvmystiskt i dimman men nar man hor svenska, engelska, tyska och saklart japanska overallt sa forlorar det lite av sin charm. Veckans tips ar ak hit, gor vandringen och se till att vara forst uppe vid ruinerna nar dom oppnar sa blir det sa bra det kan bli!

Men for Guds skull glom INTE zinkpastan!