I Amazonas djungel

Efter ett snabbstopp i perus huvudstad Lima tog vi oss ut till djungeln med start i Iquitos. Denna staden ar som en liten o mitt i djungeln, det gar inga vagar dit utan det ar bara flyg eller flodbat som galler. Eftersom vi planerade att ta oss darifran med bat tankte vi att det far racka med det, sa vi flog in. Direkt nar vi landade blev vi oversvammade av taxi-nissar, folk fran olika hostel och nagra lokala guider med olika turer pa repetoaren. Inom tva timmar hade vi lyckats hitta nagonstans att bo, en kille som korde rundor pa oss och en guide, allt organiserat av samma kille. Turen vi bokde var inte riktigt den vi tankt att vi skulle hitta, vi ville mest hitta en bat till Ecuador men det hade bara blivit transport och vi hade inte sett nagra djur, sa att aka till ett reservat verkade mer lockande. I reservatet bodde vi i en liten by, Sucre, med ca 700 invanare i 4 dagar och tittade pa djur och umgicks med familjen vi bodde hos.

Byn bjod aven in till fotbollsmatch, det var ett stort och seriost event, man spelade om hela 10 soles (ca 20 SEK) och hela byn var samlad. Det var bara pojkar, eller ja mest man, som fick aran att spela, och efter 2 x 10 min stod overraskande nog det utlandska laget som segrare. Kent hade en hel del boll och gjorde 2 av lagets tre mal, och blev snabbt kannd bland bybarnen som El Gordito (den lila tjockisen). Det ar fortfarande ett mysterium for oss hur dom fick honom till det, men det verkade vara nast intill en komplimang sa det ar val bast att inte fraga for mycket ibland.

Bland det vi tittade pa fanns jattemanga faglar, olika vaxter och trad som nastan alla var kanonbra som medicin (i alla fall enligt byhovdingen som visade oss runt), bada lite med delfiner, fiska och sen ata pirayor och saklart titta pa en massa apor. De flesta djur vi sag hade dock fler an fyra ben, och forvantades vara ganska sma men det var dom verkligen inte. Helt enormt med insakter har finns!
Byhovdingen i egen hog person.

Sa var det dags att transportera sig igen, sa vi hoppade pa en bat som skulle ta oss uppstroms till Yurimaguas, staden dar vagarna borjar igen. Darifran ville vi ta oss till Tarampoto, som ar staden dar bussarna borjar ga igen, och med det mojligheten att ta sig mot kusten och det efterlangtade Ecuador. Batturen tog oss tre stillsamma dagar som mestadels spenderades i hangmattan. Ibland blev det ett avrott for att spela kort eller ata nagon ytterst suspekt frukt som nagon lycklig peruan hade hittat och garna ville att gringosarna skulle fa smaka. Vi var som vanligt ensamma turister, denna gang pa en stor platbat tillsammans med minst 200 peruaner och lika manga hangmattor. Pa mitenvaningen var det billigast att bo, allts var det dar 99% av passagerarna hamnade (vi lyxade till det med overvaningen), och det var ett enda hav av manniskor, vaskor, matlador, skrikande barn, hangmattor och en eller annan madrass. Det ar svart att beskriva men tank er en fraktbat, som pa ena planet rakade frakta manniskor i stallet for bananer, det galler att trycka in sa manga som mojligt.

Det dar med att man forvantades ha med sig en matlada hade vi ingen aning om, men ata ville vi ju och baten bjod pa mat om man nu bra hade haft en san dar lada. Det blev till slut sa att vi delade en laskflaska i tva delar och at ur varsin del, vilket bara fick peruanerna att vilja dela med sig annu mer av vad det nu rakade vara dom hade nagot extra av. Pa det hela taget hade vi det bra, och alla saker i behall fram till sista morgonen. Da hade nagot geni skurit upp Annelies ryggsack och snott ca 90 dollar och iPoden. Som tur var lamnade dom bade pass, kamera och flygbiljetten till hemresan som lag i samma fack, sa vi tyckte inte att det var sa genomvidrigt. Det kunde ju varit varre. Nu var det sa att vi var inte ensamma om att ha blivit ranade, andra hade blivit av med skor och liknande men nar nagon gav sig pa den alskade gringan sa rann bagaren over for manga. Vi blev beordrade att saga till kaptenen som i sin tur genomsokte hela mittenplanet och rotade igenom alla vaskor men utan resultat. Det retade honom sa han kontaktade flodpolisen som kom och gjorde om samma procedur, aven dem utan resultat. Nar vi sa val kom i land hade nyheten spritt sig, vi blev motta av TV som intervjuade och folk skrek efter oss som om vi var kandisar. Ratt kul kansla det med, dagen efter kom folk fram till oss pa busstationer och liknande och fragade om vi fatt tillbaka vara grejjor.. Det har vi inte.

Nu befinner vi oss i Chiclayo, en halvstor stad inte sa langt ifran kusten. Nar diverse krampor vi dragit pa oss slappt (Kent har startat krig mot sin mage och fatt feber pa kopet, Annelie har det lite lugnare men ar inte helt tillbaka ifran att nastan svimmat i djungeln. Da trodde vi det var vatskebrist men yrseln kommer tillbaka med jamna mellanrum, kanske det saknas salt eller nagot i kroppen) sa tar vi oss norrut, ut till kusten och sen in i Ecuador. Det ar inte sa farligt med oss sa vi borde atminstonde vara vid kusten om nagon dag eller sa.