lördag 10 augusti 2013

Och ivrigast av alla var däcks-eleven :)

Korea var precis så märkligt och intensivt som vi hade föreställt oss, och det blev en vecka där sömnen definitivt blev försummad. Första hamnen var Inchong, som ligger bara ett par mil ifrån gränsen till Nordkorea. Det märkte vi inget av, och inte såg vi den beryktat vackra skärgården heller, för det gick helt enkelt inte att se något. Det var som om någon hade målat vit färg på rutorna, men på radarn såg vi att vi var långt ifrån ensamma i dimman, och det kändes lite som att hela världen var ett tvspel. Till slut hade vi i alla fall kommit in till kaj, det var dags för kvällsmat och min arbetsdag var egentligen över. Om det nu inte hade varit för att det skulle bytas en kolv i maskin, då förstår ju var och en att man bara måste vara där och få lite olja på fingrarna. Det påpekades friskt att jag ju faktiskt var både flicka och däcks-elev, för tydligen är det fortfarande bara riktiga karlar som luktar maskinrum, och vi töser gillar visst aircondition och blomdoft... 


I maskin var det full action, alla skruvade och lyfte och använde fräcka verktyg, och till slut var sanningens ögonblick framme. Det var inte tillräcklig takhöjd för att kunna lyfta upp kolven rakt upp, så det blev ett nervöst arbete att vinkla den utan att den fick lov att ta i något. Hade den slagit i och gjort ett hack i cylinderfodret hade det varit dåligt på riktigt, och vi hade fått dra igång ett mycket större arbete för att byta foder och det är ett riktigt meck som tar alldeles för lång tid. Vi hade bara en natt på oss, så saker och ting fick faktiskt se till att fungera.



Givetvis fungerar aldrig saker som man vill, och speciellt inte när klockan är mitt i natten. Hela operationen höll på att gå i stöpet när hydraulspindeln som behövs för att lossa pinnbultarna bara vägrade att montera ihop sig. Alltså verkligen tvärvägrade. Det krävdes intensiv övertalning av två ingenjörer och en reparatör innan den gick med på att arbeta. Utan att bli för insnöad i maskindelar så kan vi säga att det var helt avgörande, får man inte loss pinnbultarna så kommer man helt enkelt inte in i maskinen.

Till slut gick allt bra i alla fall, vi bytte kolv och sen skruvade grabbarna ihop maskinen igen, men denna gången i slow motion. Klockan var tidigt på morgonen, folk satt och tog powernaps lite här och var och man kan väl säga att energin var slut. Vi hade helt klart förtjänat lite vila och sen en tur i land. De sista timmarna fick de klara sig utan den ivriga däcks-eleven, för jag skulle upp på vakt vi kl 06, så det var ju lite tråkigt att inte kunna vara med och slutföra. Det är alltid något speciellt när sista bulten är dragen och man är klar med ett stort jobb.



Korea är inte som något ställe jag någonsin varit i innan. Det är inte ens nästan som något man varit i närheten av att uppleva innan, och kulturkrockarna radade upp sig på led. Överallt i världen finns det något som heter sjömansservice, och de brukar man kunna lifta med till deras lokaler som brukar ligga i stan. I Inchong fanns det ett par olika sådana som hade kommit ombord och lämnat sina telefonnummer, så vi ringde helt enkelt första bästa. När ett par signaler gått fram tittade vi lite närmre på deras annonsblad, och insåg att det var en strippklubb vi hade i luren.. Hejsan hoppsan, bara att lägga på och försöka med nästa, som visade sig vara en vresig gubbe som ägde en liten butik mitt i stan. Där förväntades vi köpa något krimskrams eller använda internet, och det var det som var hela sjömansservicen. Till slut kom vi i alla fall ut i stan och kunde gå för att spana in det nya landet.

Vi gick i ett evighetslångt underjordiskt shoppingcenter där dom bara sålde mobiler, kläder och smink, inget annat. Vi upptäckte snart att varendaste korean har en smartphone av nyare modell, och de är gigantiska! Promenaden tog oss till en fin gammal park och till Chinatown, och ett undangömt mysigt café där vi fick sommarens första goda kopp kaffe. Det var värt att gå i land bara för det!

I Korea har dom ett trevligt koncept när det gäller grillat. Man sätter sig vid bordet på en restaurang, helst ska man ta av sig skorna och sitta på golvet, och nersänkt i bordet är en liten grill med ett fläktrör ovanför. Givetvis var vi tvungna att prova, så vid kvällsmatstid trillade vi in på en passande restaurang och ställde oss hungriga innanför dörren. Engelska är inget prioriterat att lära sig i Korea märkte vi, så personalen struntade helt enkelt i kommunikationen och serverade oss vad dom tyckte verkade lämpligt. Det blev någon slags griskött, sjögräs, inlagd kål och hela vitlöksklyftor bland annat, och ett starkt risvin. Hur gött som helst!


 Patrik beställde te istället för kaffe, och fick stränga order om att inte hälla upp i glaset innan timglaset runnit ner. Vi har fortfarande ingen aning om varför, men det var lika bra att följa order!
 Vi gick upp på en höjd för att se på utsikten, och fick se vår båt segla förbi! Det var planerat att hon skulle byta kajplats under eftermiddagen, men det kändes ändå lite märkligt att se henne åka utan oss.
Sen sist har vi hunnit ha ett dop till, med tillhörande grisgrillning! Denna gången fick jag vara drottning, och hade det höga nöjet att hälla jättekallt vatten på dopofferna när de inte kunde svara på frågorna. Hur kul som helst :)
Nu har vi lämnat Korea efter fyra intensiva hamnstopp, vi har stannat och bunkrat utanför Singapore och kört slalom mellan resten av världens handelsflotta i Malacca Strait. Det var något helt vansinnigt trångt mellan båtarna där, så att det blev helt fullt i radarn. Superbra träning i att använda väjningsreglerna :)

måndag 15 juli 2013

Åter till ordningen

Efter ett par dagar med stadig kurs rakt norrut börjar internet få tillbaka lite energi igen, och besättningen ser fram emot att umgås med horisonten i två veckor. Vi kom väl fram till Nya Zeeland, där jag och min vapendragare Anton lämnade skutan och gick på upptäcktsfärd. Efter ett par veckor isolerade ute till sjöss var det rätt gött att gå på en vanlig gata och inte behöva välja på att svänga eller simma efter 200 meter, och att se vanligt folk och affärer. Eller ja, det var kul i någon timme, sen gick vi till marinan och tittade på båtar.

Nu var det ju inte vilka jollar som helst som låg där och guppade, utan i Nya Zeeland är segling en nationalsport och dom utför den i några riktiga vrålåk. Det var ju vinter där och inte direkt säsong, men på ett sånt ställe ligger båtarna i och de tuffa grabbarna seglar och resten polerar och rustar. Det blir en rätt skön stämning i en sån marina, alla är saltstänkta och helt fantastiskt nördiga.

Vi lämnade det gröna landet med sin vackra skärgård för att sätta kurs norrut mot dess storebror. Det blev en skumpig överfart när ett gigantiskt lågtryck fångade oss i sin ytterkant, men Carmen tog det med ro och stampade sig fram. Värre gick det för segelbåten Nina som alla båtar mellan NZ och Australien ombads hålla utkik efter. Efter några dagar avbröts sökandet, men vi vet inte om hon kom till rätta eller inte. Hon var en gammal skonare i trä från 20-talet och lär ha haft det minst sagt tufft då hon var närmre centrum på långtrycket än oss.

Det blev tre stopp i Australien, varav det sista var det överlägset bästa. Då var vi i Melbourne och hade en överliggare, och utgång på stan var givet. En av maskineleverna hade några polare som bodde där, och de tog oss på kombinerad barrunda och guidning genom stan. Det är en stor kulturstad där det fanns utrymme för det mesta, och på trånga bakgator och märkliga gränder låg det små barer som verkligen inte alla hittade till. Dessa gränder var dessutom täckta av graffiti, riktigt vackra målningar som skulle utklassa det mesta på ett vanligt museum.

Båten kastade loss strax efter gryningen morgonen efter, och här är vi nu på väg mot Korea. Det ska ta ganska precis två veckor att komma till vår första hamn av fyra där, och såhär dag två på resan har vi kommit in i den sköna långreselunken. Vi har massor att göra eftersom lastlådan är tom nu, 10 däck ska sopas och spolas, och lampor och brandutrustning ska kontrolleras på de däcken där vi aldrig kommer åt när vi har last. Efter arbetsdagen är det bandy eller film som gäller, och det är på bandyplanen som en del mindre strider både avgörs och påbörjas. Det är mer än ett bollspel här känns det som, för är du fast på en båt i ett par månader med 20 andra kan du inte agera ut hur som helst. Men du kan spela lite tuffare mot vissa om du har en klubba i handen.

Nu är vi utanför Stora Barriärrevet ungefär, och i morse när det precis blivit ljust och jag och överstyrman var färdiga med morgonfilosoferandet, så kom äntligen valarna fram och visade sig. Vi såg först ett par utblås långt bort, och plötsligt var dem överallt. Två stycken simmade i par och la sig i ytan och gled precis under babords bryggvinge en liten stund, innan de dök tillbaka ner i djupet. Överstyrman tror att det var kaskelotter vi såg, men jag har ingen aning. De var gigantiska och grå i alla fall, och såg ut att vara det snällaste som finns. Det är ingen överdrift att säga att jag gick ner till frukost en aning lyrisk :)


lördag 6 juli 2013

lördag 29 juni 2013

När kung Neptun kom ombord

Nu vet ju jag att ni tillhör den ringa skaran som även tittat på baksidan av världskartan, den som är helt blå och som det står Stilla Havet på, men begriper ni hur jävla enorm denna pölen är?! Nu har vi åkt i jättelänge, så himla jättelänge att jag helt tappat räkningen, i kurs 245. Vi har sett två stycken söderhavsöar och fem stycken fåglar, och det är dom enda tecknen på att inte hela planeten har drunknat.

Eftersom vi bara har horisonten att umgås med så har vi provat på lite olika tidsfördriv, för att inte bara sitta och räkna vågor, för Stilla Havet är rätt långt ifrån stilla.
Vi har provat att göra underhåll på båten, men hon behagar ju inte rosta på utsidan och insidan är full med last så där får vi inte vara. Båsen (han som bestämmer över matroserna) hade stora planer på att vi i alla fall skulle kunnat få måla lite, men när vi färskat av med högtryckstvätten och torkat däcket så går skepparn eller messjäntan ut och solar. Då kommer naturligtvis regnet inom en kvart som på beställning, precis när vi släpat fram färgburkarna. Varje gång, jag har helt tappat räkningen på hur många dagar vi försökt måla nu.

Ett annat mycket effektivare tidsfördriv blev dopet, när jag och mina medoffer blev upptagna i kung Neptuns församling. Jag hade blivit beordrad att lära mig handstyrning på midsommardagen, och detta med en sträng ton av handledaren så det var inte läge att påpeka att det var röd dag och jag var ledig. Jag anade alltså inget när jag stog där uppe och fick 220 meter båt i händerna. Vi hade en bestämd vind akterifrån och ett ordentligt swell snett förifrån från babord, som tillsammans med våran åtta-meters-propeller gjorde allt för att få till världens babordsgir. Så jag hade väckt till och med de sovande hjärncellerna på bakersta raden för att lyckas styra hyfsat, när någon knackar mig på axeln och säger: miss, you're under arrest. Vi var då ungefär en vecka ifrån närmsta civilisation, och min första tanke handlade om vem tusan han var och ännu mer hur kom han ombord här?!

Två sekunder senare ser jag resten av gänget, kamerorna smattrar, styrmannen tar över rodret och jag känner igen den förste killen som vår förstemaskinist Daniel. Dom hade klätt upp sig nåt väldigt, rosa overaller det stog POLICE på, hattar och batonger. Jag leddes i kedja till soprummet där dom andra dopofferna satt, under jubel från resten av besättningen. Första uppgiften belv den klassiska att dricka en massa öl innan dom skulle släppa ut oss. Under tiden vi satt där och hällde i oss ljummen pilsner gick dom då och då och slog i skotten med allt dom kom åt, och jag blev så rädd så jag höll på att bita av flaskhalsen flera gånger när dom satte igång.

När ölen var slut var jag både varm och i största möjliga behov av att utnyttja en toalett, så det blev så att jag gick ut som frivillig nummer två för att möta kung Neptun. Han satt brevid sin drottning uppe vid poolen, med hela sin sjörövarliga runt omkring. Just nu har vi nästan inget internet, men jag ska lägga upp en bild på dom sen, det var en fantastisk syn. Det blev besök hos läkaren, där reflexerna kollades med slägga och borrmaskin, och vi fick medicin i form av kex med wasabi, lite soya för att det skulle kännas bättre och lite saltvatten att skölja ner det med, och en spruta med ketchup. Hos frisören gjorde dom oss fina, klippte lite i håret (killarna blev såklart rakade i lite diverse mönster) och lurade oss alla att dom rakade bort ögonbrynen helt. Det visade sig sen att det var inga blad i den hyveln... Finalen var att få välsignelsen av påven, att navigera med astronomen och så slutligen det oundvikliga: äta fisken från kungens fot.

Det hör till att bara några dagar tidigare hade det varit surströmmingsmiddag ombord, och jag var helt säker på att det var det som nu presenterades. Det var ju inte mycket att välja på, bara att gapa och svälja. Visade sig att det var någon sorts makrill, men någon smakupplevelse var det knappast.

På kvällen var det stor grillfest, kocken hade stått med en helgrillad gris hela dagen och han hade ett helt bord med annat att lägga på grillen om man nu ville det. Våra dopbevis delades sen ut under högtidliga former av kaptenen, som dagen till ära bjöd på vin :)

Bakgrunden till dopet är en urgammal dansk tradition som anammats av framförallt Sverige och Finland. Det hävdar att man blir en riktig sjöman först när man seglat över ekvatorn i sydgående riktning, och genomgått kung Neptuns prövningar. Förr var det en ruskig tillställning där man kunde få bada i tjockolja, matrester eller bli släpad vid sidan av båten i ett nät och sen få äta en massa riktigt vidriga saker, men numera är det mest en rolig grej. I Sverige döps man sen till fisknamn, så ni kan numera kalla mig för Taggmakrill :)

måndag 17 juni 2013

Första veckan ombord

När pappa och Lille-Emma lämnade mig på Kastrup var det som vanligt en lite krånglig incheckning. Jag reste på sjömansbiljett, och hade ett crew-visum till Usa, och inget av det är väl att rekommendera om man vill ha en smidig process. Väl av-vinkad och incheckad kom infon att planet till Washington var 5h försenat. Starten på praktiken blev alltså sådär, och än värre när vi väl landat och fastnade i immigrations i fyra timmar.  Efter många om, men, svordomar och utbrott från våra medväntade angående de långsamma byråkratiska jänkarna kom i alla fall jag och Anton, maskineleven, ut till agenten som körde oss till båten. En koj har sällan varit så efterlängtad!

Dagen efter fick vi oss en lite rundvandring på den stolta skutan Carmen. Hon är byggd 2011 enligt Pan-max måtten, alltså det största tillåtna för att kunna passera slussarna i Panamakanalen. Måtten blev runt 220 meter lång och 37 meter bred, jag har inte stegat det jättenoga men vi kan nöja oss med att hon är en gigant. Vi har 13 stycken lastdäck där man kan rulla på bilar, jättestora maskiner av olika slag, lite styckegods som kommer på pallar och till och med ett par containrar om de sätts på en kärra. All last säkras med spännband eller kätting. 

Vid lastning och lossning kommer en armé av stuvare ombord, och min uppgift är att övervaka dem. Givetvis utnyttjade min handledare det faktumet att blonda flickor är högt uppskattade i Panama, jag hade en hel drös med stuvare i hasorna som skulle ha mig att godkänna deras jobb, och rynkade jag lite på näsan så gick de omedelbart bort och tajtade upp surrningarna lite till. Han är inte dum han, min handledare! Tyvärr kommer inga bilder från lasten, för den får man inte fota. Men här kommer lite annat smått och gott :)


Här står jag och känner mig stor framför henne!

 Detta är den förliga förtöjningsstationen, som kallas backen. 

Gamla hjulångare till kaj i Savannah.

 Rutten har hittills gått från Baltimore där vi mönstrade på, ner till Savannah i södra Usa och sen vidare till Manzanillo i Panama och Panamakanalen. Här ser ni utsegligen från Savannah, där vi seglar i en flod som tydligen kryllar av krokodiler. Termometern visade på 41 i grader, men den mätte på solsidan. Luftfuktigheten var i alla fall ganska överdriven, och resultatet blev att solbrillorna immade igen när man gick ut från den airconditionerade inredningen ut till väderdäck. En helt ny upplavelse!


 Skeppare och överstyrman dricker Ramlösa i sina finaste uniformer (som bara kommer på när vi har lots och myndigheter ombord) medan Ramil tjänstgör som rorsman och styr oss ut från Savannah.

 När vi gick in i Panama hissade vi i tur och ordning rederiflagg, charterflagg, nationsflagg, signalflagga Q som betyder att vi är under karantän, och till sist gästflaggen för Panama. Den gula kunde vi sen ta ner när det konstaterats av myndighet att alla var vaccinerade mot gula febern.

Här har jag och Arjay riggat lotslejdaren som ska guida oss in i Manzanillo.
 Nu har vi kommit in i Panamakanalen, där det finns massor av både båtar och träd att titta på :)



 Vi och en kinesisk containerbåt slussades parallellt genom de sista tre slussarna. Man kör aktivt in dessa bjässarna i slussarna, men man för lite stöttning av små lok som man kopplar en vajer till.

 20 cm till godo till kanten, och samma sak på andra sidan. Och skepparen var inte ens svettig!
 När man börjar närma sig slutet på kanalen så syns Panama City bakom allt det gröna, och framför det ligger en ganska stor containerhamn.
 När man passerat denna bron är man officiellt i Stilla Havet. Det kändes ganska konstigt att sätta kurs rakt ut i horisonten, och veta att nästa gång vi ser land är om två tre veckor. Då är vi i Nya Zeeland!