Första veckan ombord

När pappa och Lille-Emma lämnade mig på Kastrup var det som vanligt en lite krånglig incheckning. Jag reste på sjömansbiljett, och hade ett crew-visum till Usa, och inget av det är väl att rekommendera om man vill ha en smidig process. Väl av-vinkad och incheckad kom infon att planet till Washington var 5h försenat. Starten på praktiken blev alltså sådär, och än värre när vi väl landat och fastnade i immigrations i fyra timmar.  Efter många om, men, svordomar och utbrott från våra medväntade angående de långsamma byråkratiska jänkarna kom i alla fall jag och Anton, maskineleven, ut till agenten som körde oss till båten. En koj har sällan varit så efterlängtad!

Dagen efter fick vi oss en lite rundvandring på den stolta skutan Carmen. Hon är byggd 2011 enligt Pan-max måtten, alltså det största tillåtna för att kunna passera slussarna i Panamakanalen. Måtten blev runt 220 meter lång och 37 meter bred, jag har inte stegat det jättenoga men vi kan nöja oss med att hon är en gigant. Vi har 13 stycken lastdäck där man kan rulla på bilar, jättestora maskiner av olika slag, lite styckegods som kommer på pallar och till och med ett par containrar om de sätts på en kärra. All last säkras med spännband eller kätting. 

Vid lastning och lossning kommer en armé av stuvare ombord, och min uppgift är att övervaka dem. Givetvis utnyttjade min handledare det faktumet att blonda flickor är högt uppskattade i Panama, jag hade en hel drös med stuvare i hasorna som skulle ha mig att godkänna deras jobb, och rynkade jag lite på näsan så gick de omedelbart bort och tajtade upp surrningarna lite till. Han är inte dum han, min handledare! Tyvärr kommer inga bilder från lasten, för den får man inte fota. Men här kommer lite annat smått och gott :)

Här står jag och känner mig stor framför henne!

 Detta är den förliga förtöjningsstationen, som kallas backen. 

Gamla hjulångare till kaj i Savannah.

 Rutten har hittills gått från Baltimore där vi mönstrade på, ner till Savannah i södra Usa och sen vidare till Manzanillo i Panama och Panamakanalen. Här ser ni utsegligen från Savannah, där vi seglar i en flod som tydligen kryllar av krokodiler. Termometern visade på 41 i grader, men den mätte på solsidan. Luftfuktigheten var i alla fall ganska överdriven, och resultatet blev att solbrillorna immade igen när man gick ut från den airconditionerade inredningen ut till väderdäck. En helt ny upplavelse!

 Skeppare och överstyrman dricker Ramlösa i sina finaste uniformer (som bara kommer på när vi har lots och myndigheter ombord) medan Ramil tjänstgör som rorsman och styr oss ut från Savannah.

 När vi gick in i Panama hissade vi i tur och ordning rederiflagg, charterflagg, nationsflagg, signalflagga Q som betyder att vi är under karantän, och till sist gästflaggen för Panama. Den gula kunde vi sen ta ner när det konstaterats av myndighet att alla var vaccinerade mot gula febern.

Här har jag och Arjay riggat lotslejdaren som ska guida oss in i Manzanillo.

 Nu har vi kommit in i Panamakanalen, där det finns massor av både båtar och träd att titta på :)

 Vi och en kinesisk containerbåt slussades parallellt genom de sista tre slussarna. Man kör aktivt in dessa bjässarna i slussarna, men man för lite stöttning av små lok som man kopplar en vajer till.

 20 cm till godo till kanten, och samma sak på andra sidan. Och skepparen var inte ens svettig!

 När man börjar närma sig slutet på kanalen så syns Panama City bakom allt det gröna, och framför det ligger en ganska stor containerhamn.

 När man passerat denna bron är man officiellt i Stilla Havet. Det kändes ganska konstigt att sätta kurs rakt ut i horisonten, och veta att nästa gång vi ser land är om två tre veckor. Då är vi i Nya Zeeland!