Assisterande barnvakt hos lillasyster

South Beach, Miami.

Efter raftingen var det bara några dagar kvar i Colombia, och de spenderade jag i en sista söt liten by med vitkalkade hus och fler hästar än invånare. Jag red en runda och sen kännde jag mig allmänt färdig med både stället och landet.

Det blev flygtur till Miami där jag couchsurfade hemma hos en snäll men ärligt talat lite underlig kille. Han var snäll och så och hämtade mej på flygplatsen, och visade sen stolt upp sin lägenhet efter att ha frågat ut mig om hur det är att bo på hostel och överleva knarkkriget i Colombia. Tydligen inte så berest som han påstod sig vara alltså.

Lägenheten såg ut som något en mer än halvblind 103 årig dam möjligtvis hade uppskattat med lite humor, killen hade tagit beige till en helt ny nivå. Det var beige heltäckningsmatta, tjock och luddig, beige vitrinskåp utan stil, beige skinnsoffa, beige väggar, beigt piano och kronan på verket var ett soffbord där basen var en beige sjöjungfru i sten och så en glasskiva ovanpå. Sovrummet och badrummet hade han piffat upp med lite spontant leopardmönstrat tyg lite här och var. Fantastiskt smaklöst, stackars killen måste fått något om bakfoten. Lite senare gick vi längs gågatan i South Beach och han pekade på den gräsligaste lilablommiga klänningen innom synhåll och sa att den hade klätt mig. Jösses tänkte jag och bestämde träff med en fransk tjej för nästa dags rundvandring, för denna killen var det lätt att överdosera.

Dorothy och jag gick igenom hela South Beach nästa dag, hon har precis flyttat dit så hon var i det där perfekta läget när man hittar på ett ställe men fortfarande tycker det är kul att bara gå och titta och känna stammningen.

Vi hängde på stranden, såg några matcher hästpolo, spanade in Ocean Drive, tittade in hos killarna i Miami Inc, tittade på alla människor som visade upp sig och sina plastikoperationer och till sist avslutade vi med en pasta på hennes tak. Miami är precis som man föreställer sig det, solbrända perfekta kroppar joggar längs stranden, andra lite mer päsiga ligger och lapar sol i stället men håller noga in magen. Vattnet är blått, stranden gigantisk och pulsen är ung.

Nästa dag flög jag in till New York och mötte lilla Linda. Värdet var perfekt så vi gick en lång runda genom Greenwich Village och Soho bort till Battery Park och bara solade näsan och käkade jordgubbar så som två systrar ska göra när de har reunion. Precis som förra gången gick vi sen upp till Times Square och fixade två biljetter till en broadwayshow. Denna gången blev det Hair, så sjukt rolig men inte det minsta lik filmen. Grymma skådespelare och sångare, och rätt vad det var, mitt under en sång, så klädde alla av sig nakna som om det var den naturligaste sak i världen. Publiken visste inte riktigt vad den skulle göra, busvissla eller rodna, och var skulle vi titta?? Jag och Linda bestämde oss för att garva lite nöjt och ge föreställningen toppbetyg. Och ja, kläderna kom på igen någon minut senare.

Senare den kvällen tog vi en nattbuss till Boston, och blev informerade om att vid lunchtid nästa dag skulle vi se tillräckligt representabla ut för att åka karuseller med Lindas polare. Annars chillar vi mest, hjälps åt att komma på svenska ord och uttryck som vi glömt och så går vi till gymmet varje dag. Familjen är som vanligt helt otrolig, jag hoppade in för Linda som barnvakt igår och ungarna till och med lydde!

Det är full rulle i huset, ungar och gäster överallt och alla på olika scheman så vi håller oss sysselsatta med att hjälpa till där vi kan. Och så har dom IKEA-köttbullar i frysen, det är nästan som att vara hemma!

Fran Karibien tillbaka till bergen

Till Playa Blanca aker alla med en drom om den perfekta karibiska vita sanden, de tjusiga palmerna och turkosa havet vars brus ar det enda men kan hora. Och det blir serverade precis detta, men tillsammans med typ 200 andra turister som gillar att aka bananbat, det kryllar av massage-tanter och halsbandsforsaljare och stranden ar tackt av hyddor och solskydd med en och annan hangmatta. Jag och en hollandsk tjej beger oss dit pa det otraditionella sattet vilket inkluderar tva olika bussar, en kanot och sen skuts bak pa en motorcykel for de sista tva milen, och forvantade oss verkligen inte allt detta stahoj pa en strand som det tagit oss en halv dag att komma fram till. Vi ar lite tveksamma till en borjan, men hyr oss varsin hangmatta for natten och tar ett dopp och funderar pa fortsattningen. Det blir dock battre, efter nagon timme avfolkas stranden nar alla turbatarna gar tillbaka till Cartagena, och vi delar nu stranden med ungefar 10 andra turister, ett par hundar och ett gang luriga kossor.

Man gor inte sa mycket dar pa stranden, det ar inte sa att det finns en by i narheten eller nagot utan det ar bara en trevlig strand som nagon hittat langt ifran allting och dar man nu kan sova billigt och pa bra dagar kopa pasta med rakor, pa samra dagar blir det da pasta utan rakor. Kocken kannde inte for att fiska varje dag tydligen, och dar det inte finns elektricitet finns inga kylskap.. Sa vi njuter av tysta eftermiddagar och morgnar, man vaknar och trillar de tio meterna ner till vattnet, tar ett dopp och gar for att kolla vilka av ens agodelar kossorna tuggat pa under natten.. Det var vanligtvis en hel del, speciellt om man hade nagon form av mat.

Efter tva natter dar ute ar boken slutlast och det blaser for mycket for att man ska kunna spela kort, sa vi tar en bat tillbaka till Cartagena och en efterlangtad dusch. Det ar sondag kvall, vi skiljs at och jag tar in pa ett daligt hostel men med en bra restaurang. Dar traffar jag Jack, en trevlig man fran Key West, USA som gjort sin lycka pa aktiemarknaden och nu inte behover jobba nagot mer. Vi snackade lite och kom fram till att vi var pa samma rutt, sa nasta morgon tar vi bussen tills vagen slutar, darefter flodbat tva timmar tills vagen borjar igen och sen lite mer buss for att komma dit inte manga andra aker. Byn heter Mompox, dar finns inget annat att gora an att kolla pa gamla coloniala hus och snacka med den sociala lokalbefolkningen och det hela kanns valdigt akta. Resesallskapet visar sig nu vara pa en lite annan budget an mig och tycker att dyraste hotellet i stan ar dar man borde stanna, och sager att om jag star for spanskan sa star han for boendet. Josses, det fanns bade aircondition och ett litet kylskap en ol pch vatten pa rummet, vansinnig lyx for en backpacker!

Igar vad det dock dags att aka vidare pa nagot som vissa kallar vag, vissa kallar aker men som de flesta fordon inte helt lyckligt skulle ge sig ut pa. Det hoppades och skumpades i ett par timmar, flera ganger var vi alla en bra bit ovanfor satena och ute i mittgangen men efter ett tag lar man sig knepet att falla satet sa mycket som mojligt for att sanka tyngdpunkten och lattare halla sig pa sin plats. Landskapet vi kor igenom ar urtjusigt, helt oforstort och tidigare beskadat av ungefar 13 par blonda ogon, om ens det, kanns det som. Det ar fortfarande hett och tropiskt, och gront gront gront..

Enligt kartan ska en huvudvag borja dar vi efter ett tag byter buss och pa ett rimligt satt kunna ta oss soderut, men sa var inte fallet. Det gick en buss, en mycket tjusig sadan som hade klassats som lyx i Sverige, men vagen var lika obefintlig som innan och det tog minst sagt sin lilla tid att komma fram. Sent pa kvallen, efter ytterligare ett bussbyte, kommer vi sa antligen fram till colombias adrenalinhuvudstad San Gil. Kvallsmat med nagra coola killar, bokning av en raftingtur via hostelet och sen medvetslos pa kudden, det hade varit en lang dag.

Nu kommer vi till det roliga, dagens stora handelse. Som bekant tycker jag att det ar ganska trevligt med vatten i alla dess former, och Jack ar en gammal seglare som alltid ar ute pa haven numera sa en klass fem rafting kanns sjalvklart. Vi far veta att chanserna att det ska bli av ar 50/50, igar blev det installt pa grund av for hoga vatten-nivaer, men turen ar pa var sida och tidigt i morse fyllde vi en minibuss med 8 starka killar, mej som kvinnlig representant och en dros guider och sakerhetsfolk, plus en fotograf. Det ar en lite spand stamning, sa som det blir nar extrem forvantan blandas med en hel del nervositet och man inte ar riktigt saker pa att man tagit sitt livs klokaste beslut.

Floden ser maktig ut varifran vi har var sakerhetsgenomgang, snabbt forsande brunt och vitt vatten over stora stenar, konstant. Alla lyssnar noga och guiden poangterar seriost att det ar roligt det vi ska gora men att en flod som denna innebar manga risker och vi maste folja hans minsta kommando. Frammat, bakot, hardare, alla in i baten, slapp inte paddeln, hall i raften om du ramlar ur, forsok att inte komma under raften om (nar) den valter, fotterna upp och i fardriktningen och lyssna annu noggrannare pa order. Oh ja, i de stora forserna ar vagorna sa hoga att man inte satter ner sin paddel, man sticker den rakt ut i sidan, fangar vagen och tar i for allt vad man ar vard... Han, var guide William, ler lite nar vi som duktiga skolbarn massar kommandona som ska halla oss pa plats i floden, och sen ar vi redo att hoppa i vara hardpumpade gummijollar. Adrenalinet pumpar redan efter fem minuter, forsarna borjar direkt fran istigningspunkten och vi far alla smaka flodvatten mellan alla waah, yeah och okontrollerade gapskratt.

Saklart slog vi runt en gang ocksa, det var inte med meningen och kanske inte sa jattebra for forsen var enorm. Josses vad det gick och helt plotsligt var bada batarna upp och ner med sina passagerare utspridda i floden och under raften, men guiderna var fantastiska och fick in oss allihopa inna vi hunnit med mer an ett par kallsupar var. Helt galet, helt fantastiskt och vansinniga mangder adrenalin, helt enkelt vad vi alla hoppades pa!
Jag har aldrig varit i en klass fem flod innan, jag tyckte att de glada dagarna i Tena, Ecuador harom aret hade bjudit pa ungefar vad man kan krava av en gummijolle att overleva, men nu var vi i en anna liga. Kolla pa filmen och njut, for det gjorde vi!

Rafting big time!

Rafting i colombias adrenalinparadis AR kul, aven om man far nagra nya skrapsar och valter mitt i allt ihopa :) San Gil heter stallet, floden Rio Suarez och alla ar valkommna!

Ciduad Perdida

Var grupp och militarens finger.

De heliga delarna av den forlorade staden.

Shamanens tron dit han ofta kommer om kvallarna nar turisterna gatt hem.

Var guide och en gammal karta over omradet, totalt olaslig for alla utom shamanen som vagrar beratta om den for nagon annan eftersom det berorda omradet ar heligt och fortfarande anvands for ceremonier.

Shamanen och hans andra fru. Han hade redan slitit ut en, hon fodde honom tolv barn innan hon flyttade till narmsta by.

Den senaste veckan har agnats at vandring i djungeln pa jakt efter en forlorad stad. Jag ar nu i norra Colombia i narheten av Santa Marta, ett omrade som tills for fem ar sedan var kontrollerat av paramilitar men son nu halls av den vanliga militaren och ar att betrakta som sakert. Det ligger ute vid den karibiska kusten, men jag akte in mot landet och Kogi-folkets omrade. De bor i den djungeltackta bergskedjan Sierra Nevada de Santa Marta och har en gammal helig stad som varit forsvunnen valdigt lange. Nu har de dock hittat den igen, och jag bokade in mej pa en sex dagars vandring for att se den.

Till att borja med sa ar det varmare an i kokande vatten har pa dagarna. Tank pa att lyfta ett finger och du har svettats ut en liter eller sa. Kanns i och for sig valdigt renande, tror jag spolat igenom alla kanaler nu, men ibland uppskattar en trott vandrare torra klader. Det var tydligt att san lyx holl man inte pa med har, svettas du inte sjalv sa tar luftfuktigheten hand om det at dej och allt droppar efter nagon dag.

Varenda svettdroppe har dock varit val spanderad moda, detta ar den djungligaste djungeln jag sett, Amazonas slang dej i vaggen, och det ar ett skadespel utan mostvarighet att se naturen upptrada live. Du far se myror slapa runt pa saker fem ganger sa stora som de sjalva vare sig det ar ett blad eller en annan insekt de bestamt sig for att forsla hem. Andra insekter flyger forbi i sina fargglada drakter och skimrar i gront, lila och blatt medans tradens invanare diskuterar din narvaro. Stanna upp eller prova ga narmre ett trad for att hora skillnaden.. Det ar rent ut sagt skithaftigt, och hela tiden forsoker man inse hur vansinnigt gront allt ar runt omkring en. Obeskrivligt.

Langs vagen gick vi forbi nagra av Kogifolkets bosattningar, pratade lite med dem och delade med oss av vad for sotsaker vi hade med oss, innan vi pa eftermiddagen kom fram till dagens lager. Det var inga finesser inblandade, sov i en hangmatta och at vad som serveras men man behover faktiskt inget mer, vi var helnojda.

Pa den fjarde dagen klattrade vi upp for 1 250 trappsteg till ruinerna av denna fortfarande heliga forlorade staden, hardbevakade av militarer sedan en grupp turister blivit kidnappade har for fem-sex ar sedan. De blev forresten kidnappade den 11 spetember, vad ar det med det datumet?
I alla fall, anledningen till att det alltid varit oroligt i detta omradet ar att har har vansinniga mangder kokain odlats och tillverkats, och knark ar vanligtvis inte sa bra for husfriden. Om nagon dar ute funderar pa att prova sa var snalla och ak hit forst, nar man ser alla dessa paverkade manniskor blir man sa totalt avtand att jag inte ser hur man nagonsin skulle vilja fa i sig giftet. Vi blev ocksa inbjudna att se processen fran koka-blad till koka-pasta, vilket ar steget fore (en kemikal fore) kokainet ar fardigt att anvandas. Det ar en process som innehaller 7 kemikalier, daribland bensin, svavelsyra och det dar som man tar bort nagelack med fast outspatt, inte konsitgt att man blir knapp i skallen av att sen dra i sig pulvret.

Val uppe i denna forlorade staden vandrar vi runt ruinerna av gamla hus och heliga formationer, smapratar med militarerna som ar valdigt sociala och tillmotesgaende och bara njuter av att vara vid vandringens mal. Efter detta ar det en tva dagars vandring tillbaka, inklusive ett tvasiffrigt antal korsningar av diverse floder utan broar och i bergen ar det aldrig plant... Sa vart det dock, vi var mer an nojda med oss sjalva och naturen runt omkring oss, och igar kvall nar vi kom tillbaka till civilisationen firade vi bade vandringen och pasken med en lyxmiddag tillagad av en kock som har fatt michelin-stjarna. Filet mignon och chokladkaka till efterratt, nu var veckan gjord. Som gradde pa moset drack vi en perfekt Malbec till kalaset, och vi var dessutom nyduschade.
Det var den perfekta avslutningen pa en av resans basta veckor, det aterstar att se vad som ska kunna toppa detta!

Kaffe-zonen i bilder

Valle de Cocora med colombias nationaltrad vaxpalmen. De hogre exemplaren ar ca 60 m hoga.

Solnedgang fran balkongen pa hostelet Republica D'Artistas, Salento.

Salento, grannens bil

Torget i Salento

Don Elias torkanordning. Allt ar valdigt primitivt och gors for hand, men tydligen med ett utterst smakligt resultat.

Kaffebonor, av sorten Arabic.

Kaffeblomma

Don Elias, den ekologiske kaffeodlaren.

Salento

Utsikten fran narmsta kaffeodling i Salento, Zona de Cafetera.

Smakprov av Colombia

Forst och framst, datorn ger mig elstotar nar jag pluggar in kameran sa det verkar inte bli nagra bilder i detta inlagget.

Jag kom fram till Colombias huvudstad Bogota en tidig lordagmorgon for drygt en vecka sedan med skyhoga forvantningar pa det nya landet. Alla backpackers i Sydamerika pratar om det, och alla alskar Colombia. Man kan val saga att jag haller med till stor del, lanskapet ar fantastiskt och manniskorna urtrevliga, men var ar alla trevliga backpackers som jag traffat i de andra landerna? Hit kommer manga for drogernas skull, och den typen av resenarer ar otrevliga. Som tur ar finns det nagra som ar har av samma anledning som mej, sa vi har slagit oss ihop och ar ute och ser pa landet.

Bogota ar en storstad men for turister finns det bara tva omraden att ga till, den gamla stan dar de flesta hostelen ligger, eller nagra kvarter i norra delen dar de rikaste colombianerna bor, vilket gor att den kanns ganska liten. Det ar en trevlig stammning dar dock, speciellt nu nar det ar en tva veckors teaterfestival igang.

Nasta stopp blev Salento, en liten by mitt i kaffedistriktet som tagit ett antal steg tillbaka i tiden och lever av kaffe och forell-odlingar. Dar traffade jag Saskia, en liten flicka fran Londons rikaste kvarter som tagit sig ut ur sin bubbla och in i stora varlden. Eller ja, hon forsoker i alla fall. Det gar inte vidare bra for henne men det var ganska roligt att hanga runt en san extremt flickig person som ska ha mentalt stod i alla beslut hon tar, om det sa ar om hon ska skriva till sin mamma eller mormor forst. Det roligaste var att se henne dansa, tank er storasystern i Dirty Dancing. Jag skrattade sa jag grat fastan hon gick mig pa nerverna.

I Salento bodde vi hemma hos en konstnar fran Barcelona som lagade oss en minst sju ratters frukost, ibland tio, dar allt var ekologiskt och slow food och alla andra fina halsosamma etiketter ni kan tanka er. Han var en fin men exentrisk person som var bastis med alla, och han tog oss med ut pa en ekologisk kaffefarm och hela kittet.

Nu ar jag i Taganga, en liten strandhala vid det karibiska havet, hit kom jag efter ett snabbt stopp i en alldeles for stor storstad som heter Medellin. Det man gor har ar att ga ut pa en sex dagars vandring till den forlorade staden, och det ska jag gora i morgon. Forhoppningsvis kan jag ladda upp lite bilder nar jag komer tillbaka!

Quilotoa loop

En tisdag morgon for snart tva veckor sedan hade jag fatt tillrackligt mycket sol i haret for att dra vidare. Det var dags for berg, vandring och urbefolkning. Forsta dagen var det marknad i Sacisili som tog upp hela byn, och dar kunde man kopa allt fran mat till pynt till djur.

Med start fran Latacunga tog vi bussen mot Isinlivi, en liten by bestaende av ca 100 personer, en llama och nagra asnor. har bodde vi en natt pa ett mysigt hostel och forderev den regniga eftermiddagen med att dricka te, florta med en llama ( har fortfarande inte sett nagon spotta!) och utbyta resehistorier. Jag reste nu tillsammans med Amber och James, ett par fran Australien/Nya Zeeland, varav James langsamt rest jorden runt i 8 ar nu, han hade en del historier att dela med sig av..


Fran Isinlivi var det en 6 timmars vandring till Chuchilan utan karta men det fanns en beskrivning i stil med: efter den stora stenen svang vanster pa en stig du inte kan se, om du efter ca 15 minuters vandring kan se en bro ar du pa ratt vag.. vi gick fel nagra ganger, men det var en rolig skattjakt!
Nasta dag kom vi till Quilotoa, en annan liten by som ligger vid kratern till en dod vulkan dar det bildats en liten sjo nere i kratern. Dar spenderade vi nagra dagar med olika vandringar och att bara hanga med urbefolkningen som bor dar.







Efter en vecka i dessa ode delar av bergen akte jag till Quito, bodde hos en polare fran spanskaskolan dar och bara hade det bra i nagra dagar, innan jag flog till Colombia dar jag ar nu! Fantasktiskt land, jag berattar mer senare :)

...and then they all did high five..

Ecuador ar sig likt. Planet fran Panama mot Guayaquil ar halvfullt, vi som har rest lange for att till sist satta oss dar sover, det rika fina folket som bor bakom hoga staket ater fin choklad och ser till att inte forstora frisyren. Alla pratar spanska.
Som vanligt ar det rena ranet att ta en taxi fran flygplatsen till bussterminalen, 4 dollar gar den tva minuter langa resan loss pa. Det ar vart det, i Ecuadors farligaste stad och 40 graders dallrande hetta ar det ingen ide att forsoka promenera den biten. Bussterminalen ar ett kapitel for sig, byggd i tre vaningsplan med flera hundra olika bolag att valja mellan, restauranger och butiker, varenda utrymme fyllt till bristningsgransen av hogljudda manniskor som erbjuder sina varor och tjanster. Det kravs en guide for att hitta ratt buss, och tatt i halarna pa just en sadan hinner jag precis med sista bussen till det en gang lilla Montañita.

Ecuador is just the same. The flight from Panama to Guayaquil is half-filled, a few tierd travellers and a bunch of fancy people from the gated communuties in this Ecuadors biggest and most criminal city. Everybody speaks spanish, I´m the only blond.
As usual is it an ovecharging taxi that takes me from the airport to the hectic busterminal, but it´s worth it. In this extremely hot cuty you don´t wanna walk with everything that you own.
15 minutes later after some good luck with the busses am I on my way back to Montañita.

Jag gar huvudgatan ner genom byn, halften av stallena kanner jag igen, halften ar nya eller omgjorda, men kanslan ar kvar. Detta ar ett sant surfparadis, manniskorna pa gatan ar V-formade, brunbrannda och barandes pa sina surfbrador. Alla snackar och visslar med varandra, men plostligt blir ett av borden tysta. Vannerna har fullstandigt tappat bade hakan och talformagan for nagra sekunder innan det blir skrik, fragor och valkommen tillbaka. Genast har vi fest pa gatan, har finns ingen tid att forspilla for det har gatt over ett ar sedan vi sags senast. Vad har hant sen sist, nar kom jag hit och hur lange tanker jag stanna denna gangen? Efter en stund kommer nagon att tanka pa exet som jag hade med mig forra gangen, han som inte riktigt kom overens med sin brada. Nar det stod klart att jag var singel igen gick en high five runt bordet, och dom borjade hjalpa mej leta ratt pa en ny pojke. Det hade dom inte mycket for, men det blev en bra fest och vi skrattade tills klockan ater var pa de sena timmarna.

I was walking down the main street, recognicing some places, some others were new. But the people was the same, the surferdudes with their boards, and just to make it all better, all my friends was still there. No-one new that I was coming, the big suprise made them all speachless and wondering what really was in that supper they just had, but it was a warm welcome back and an awesome party. Now when I was here alone they finally had the guts to speak to me in public, something that was wery rare the last time since I hen was travelling with my ex, and the all smiled and did a big high five. This will be a nice week, with loads of surf, friends and sun. Not to forget the best coctails in town at Piffos place. Absolutely legendary.

Har fordrivs dagarna pa stranden med en bok, alltid under ett parasoll for solfaktor 45 racker daligt, eller i vattnet, eller sa sitter man och smuttar pa en juice langs huvudgatan och snackar med gamla och nya vanner och vantar pa solnedgangen. Stallet ar relativt tomt pa grund av tsunamivarningen men den ar avblast nu sa det ar ingen fara. Nu ar det dags for ett dopp i havet, det blir snart stromavbrott och da ar det for varmt att vara innomhus utan flakt.