Fran Karibien tillbaka till bergen

Till Playa Blanca aker alla med en drom om den perfekta karibiska vita sanden, de tjusiga palmerna och turkosa havet vars brus ar det enda men kan hora. Och det blir serverade precis detta, men tillsammans med typ 200 andra turister som gillar att aka bananbat, det kryllar av massage-tanter och halsbandsforsaljare och stranden ar tackt av hyddor och solskydd med en och annan hangmatta. Jag och en hollandsk tjej beger oss dit pa det otraditionella sattet vilket inkluderar tva olika bussar, en kanot och sen skuts bak pa en motorcykel for de sista tva milen, och forvantade oss verkligen inte allt detta stahoj pa en strand som det tagit oss en halv dag att komma fram till. Vi ar lite tveksamma till en borjan, men hyr oss varsin hangmatta for natten och tar ett dopp och funderar pa fortsattningen. Det blir dock battre, efter nagon timme avfolkas stranden nar alla turbatarna gar tillbaka till Cartagena, och vi delar nu stranden med ungefar 10 andra turister, ett par hundar och ett gang luriga kossor.

Man gor inte sa mycket dar pa stranden, det ar inte sa att det finns en by i narheten eller nagot utan det ar bara en trevlig strand som nagon hittat langt ifran allting och dar man nu kan sova billigt och pa bra dagar kopa pasta med rakor, pa samra dagar blir det da pasta utan rakor. Kocken kannde inte for att fiska varje dag tydligen, och dar det inte finns elektricitet finns inga kylskap.. Sa vi njuter av tysta eftermiddagar och morgnar, man vaknar och trillar de tio meterna ner till vattnet, tar ett dopp och gar for att kolla vilka av ens agodelar kossorna tuggat pa under natten.. Det var vanligtvis en hel del, speciellt om man hade nagon form av mat.

Efter tva natter dar ute ar boken slutlast och det blaser for mycket for att man ska kunna spela kort, sa vi tar en bat tillbaka till Cartagena och en efterlangtad dusch. Det ar sondag kvall, vi skiljs at och jag tar in pa ett daligt hostel men med en bra restaurang. Dar traffar jag Jack, en trevlig man fran Key West, USA som gjort sin lycka pa aktiemarknaden och nu inte behover jobba nagot mer. Vi snackade lite och kom fram till att vi var pa samma rutt, sa nasta morgon tar vi bussen tills vagen slutar, darefter flodbat tva timmar tills vagen borjar igen och sen lite mer buss for att komma dit inte manga andra aker. Byn heter Mompox, dar finns inget annat att gora an att kolla pa gamla coloniala hus och snacka med den sociala lokalbefolkningen och det hela kanns valdigt akta. Resesallskapet visar sig nu vara pa en lite annan budget an mig och tycker att dyraste hotellet i stan ar dar man borde stanna, och sager att om jag star for spanskan sa star han for boendet. Josses, det fanns bade aircondition och ett litet kylskap en ol pch vatten pa rummet, vansinnig lyx for en backpacker!

Igar vad det dock dags att aka vidare pa nagot som vissa kallar vag, vissa kallar aker men som de flesta fordon inte helt lyckligt skulle ge sig ut pa. Det hoppades och skumpades i ett par timmar, flera ganger var vi alla en bra bit ovanfor satena och ute i mittgangen men efter ett tag lar man sig knepet att falla satet sa mycket som mojligt for att sanka tyngdpunkten och lattare halla sig pa sin plats. Landskapet vi kor igenom ar urtjusigt, helt oforstort och tidigare beskadat av ungefar 13 par blonda ogon, om ens det, kanns det som. Det ar fortfarande hett och tropiskt, och gront gront gront..

Enligt kartan ska en huvudvag borja dar vi efter ett tag byter buss och pa ett rimligt satt kunna ta oss soderut, men sa var inte fallet. Det gick en buss, en mycket tjusig sadan som hade klassats som lyx i Sverige, men vagen var lika obefintlig som innan och det tog minst sagt sin lilla tid att komma fram. Sent pa kvallen, efter ytterligare ett bussbyte, kommer vi sa antligen fram till colombias adrenalinhuvudstad San Gil. Kvallsmat med nagra coola killar, bokning av en raftingtur via hostelet och sen medvetslos pa kudden, det hade varit en lang dag.

Nu kommer vi till det roliga, dagens stora handelse. Som bekant tycker jag att det ar ganska trevligt med vatten i alla dess former, och Jack ar en gammal seglare som alltid ar ute pa haven numera sa en klass fem rafting kanns sjalvklart. Vi far veta att chanserna att det ska bli av ar 50/50, igar blev det installt pa grund av for hoga vatten-nivaer, men turen ar pa var sida och tidigt i morse fyllde vi en minibuss med 8 starka killar, mej som kvinnlig representant och en dros guider och sakerhetsfolk, plus en fotograf. Det ar en lite spand stamning, sa som det blir nar extrem forvantan blandas med en hel del nervositet och man inte ar riktigt saker pa att man tagit sitt livs klokaste beslut.

Floden ser maktig ut varifran vi har var sakerhetsgenomgang, snabbt forsande brunt och vitt vatten over stora stenar, konstant. Alla lyssnar noga och guiden poangterar seriost att det ar roligt det vi ska gora men att en flod som denna innebar manga risker och vi maste folja hans minsta kommando. Frammat, bakot, hardare, alla in i baten, slapp inte paddeln, hall i raften om du ramlar ur, forsok att inte komma under raften om (nar) den valter, fotterna upp och i fardriktningen och lyssna annu noggrannare pa order. Oh ja, i de stora forserna ar vagorna sa hoga att man inte satter ner sin paddel, man sticker den rakt ut i sidan, fangar vagen och tar i for allt vad man ar vard... Han, var guide William, ler lite nar vi som duktiga skolbarn massar kommandona som ska halla oss pa plats i floden, och sen ar vi redo att hoppa i vara hardpumpade gummijollar. Adrenalinet pumpar redan efter fem minuter, forsarna borjar direkt fran istigningspunkten och vi far alla smaka flodvatten mellan alla waah, yeah och okontrollerade gapskratt.

Saklart slog vi runt en gang ocksa, det var inte med meningen och kanske inte sa jattebra for forsen var enorm. Josses vad det gick och helt plotsligt var bada batarna upp och ner med sina passagerare utspridda i floden och under raften, men guiderna var fantastiska och fick in oss allihopa inna vi hunnit med mer an ett par kallsupar var. Helt galet, helt fantastiskt och vansinniga mangder adrenalin, helt enkelt vad vi alla hoppades pa!
Jag har aldrig varit i en klass fem flod innan, jag tyckte att de glada dagarna i Tena, Ecuador harom aret hade bjudit pa ungefar vad man kan krava av en gummijolle att overleva, men nu var vi i en anna liga. Kolla pa filmen och njut, for det gjorde vi!