jordbavning

hej allihopa, ar nu duktig sa som min faster har lart mig och meddelar att jag overlevt jordbavningen som hade ett epicentrum 500 km soder om santiago de chile, 8.8 pa richterskalan (mer an haiti) och hittills over 70 doda. det hande i gar kvall, och kanndes tydligen hela vagen upp till de gamla husen i palermo (en del av centala buenos aires, dar jag ar nu). stora delar av stilla havet ar tsunami-varnat inklusive ecuador dit jag aker den 3e om inget radikalt andras, sa som att flygplatsen spolas bort av vagen. far val se vad jag kommer fram till, hall tummarna sa haller jag er uppdaterade!

Tillbaka i Buenos Aires

Nu har jag varit ute och akt buss igen. Forsta etappen tog mig till Mendoza, huvudstaden i vindistriktet dar jag mycket riktigt mest at stek och drack vin. Jag slog mig ihop med Celine, en belgisk tjej forsta dagen, och lyckades aven springa pa Mattis och Snackan pa gatan helt ovantat men hur kul som helst. Dag tva agnades at paragliding. Det ar en mycket trevlig sysselsattning som gar ut pa att spanna fast sig i en gigantisk drake, springa utfor ett berg och hoppas att i stallet for att falla nerat sa ska denna sagda drake fanga en och ratt vad det ar sa flyger man som en fagel. Och ja, det funkade! Vi sprang, det gick nedat, uppat och sen runt runt sa man belv alldeles illamaende och lycklig pa samma gang. Det enda man hor ar hojdmatarens pip som berattar om man gar uppat eller nedat, lite fladder i draken och linorna annars ingenting. Mycket maktigt! Hade varit annu battre med en annan utsikt, det var lite disigt och bara sma berg och ett oljeraffineri men fortfarande, vi flog!!!

Nasta dag skulle hastarna provas, och det blev tyvarr lite av en besvikelse. Har har man sett den ena hasten tjusigare an den andra langs vagarna, sa hamnar man pa en gard med ganska dryga hastar och med en guide som inte kunde rida.. Sa det blev en langsam tur men det var fortfarande mysigt att sitta pa hastryggen igen.

Nu var det dags att flytta vidare, en 36 timmarsbuss skulle ta mig och Celine till Argentinas huvudattraktion, vattenfallen i Iguazu. Det ar ungefar 300 vattenfall, de flesta hoga och maktiga. Floden som de alla mynnar ut i sa smaningom utgor gransen mellan Argentina och Brasilien, det ar en bit ut i djungeln, varmt och luftfuktighet 100% men forvanansvart fa myggor och efter nagra duschar med en speedboat under nagra av fallen sa var man avkyld och glad igen. Saklart maktigt och ganska obeskrivbart sa som natur kan vara ibland, men fotona gor ett forsok i alla fall sa hall till godo!

Det fastnade inte pa bild

Nar man sammanstralar med fem svenka killar for att utfora ett mandomstest som en tredagars vandring i Anderna forbereder man sig mentalt pa en massa stereotyper. Man kakar pasta och russin i dagar innan for att ha en chans att halla tempot, konstaterar for sig sjalv att ens lilla sweitziska multihistoria antagligen kommer bli utskrattad tillsammans med ens vandringsvana, kondition och matlager men trostar sig med att man i alla fall inte kommer vara den som luktar mest svett.

Fordommar ar skit, det var inte mycket som stamde med hur verkligheten blev. Ratt var det ar slas dorren upp och in stormar Mattis och nagon till, HOLA GUAPO!, kramkalas och snabb omstallning till att tala det svenska spraket igen. Grabbarna sitter nere i uppehallsrummet och trycker i sig mat sa som bara utsvultna svenska pojkar gor samtidigt som vi satter igang att planera logistiken runt var vandring. Vilken tid ska vi vakna, nar gar bussen men framforallt vad ska vi ata? Detta ar Mattis hjartefraga, tonfisk gar att trycka ner i fantastiska mangder sa lange han far ata minst fem ganger per dag.

Det blir sen kvall, de flesta matreserverna ar inkopta (mitt forrad ar inte i narheten sa stort som killarnas) och projektet att packa ner over totalt 20 burkar tonfisk, ris, frukt och andra konserver tillsammans med klader och andra nodvandigheter for att halla humoret uppe paborjas. Snart visar det sig att av oss sex ar det bara jag som vandrat innan (1-0 till mig), men kvinnan pa turistinformationen hade ju sagt att det var latt trekking och allt man behovde ha med sig var ficklampa och lite plaster efter eget tycke. Efter mycket velande har alla hittat en lamplig kladsel for morgondagen utom Benge som ska ut och ga i ett par utslitna tygskor, sa gar vi slutligen mot en sista natt i bekvam sang.

Alarm ringer hela morgonen, det ska ordnas med maten igen och springas till en ny mataffar for alla har inte fatt tag pa allt som ska atas. Denna konstellation av pojkar har inte varldens basta flyt, Sydamerika javlas lite med dem men ungefar 1,5 h senare an planerat sitter vi pa bussen pa vag mot utgangspunkten.

Efter en lunch pa parkeringsplatsen (nu har vi varit vakna i over tre timmar, manliga magar kraver mat) tas mitt sweitziska multivapen fram som konservoppnare men blir omkort pa coolhetsskalan av Mattis enorma multitool, 1-1, sa borjas vandringen mot Frey. Borjan ackompanjeras av diskussionen om varfor folk egentligen utsatter sig for konstant uppforsbacke, skoskav, hunger och dalig somn. VAD AR SA HIMLA KUL MED TREKKING EGENTLIGEN?! Vi gar en halvtimme till och naturen borjar bli maktig. Nagon utbrister "Jag alskar trekking!". Tva timmar senare har jag borjat fundera pa om det inte ens finns minsta lilla mansgris i nagon av dem, allt jag hor ar fem nyfralsta killar utbrista i oooh, wow, det har ar nog det vackraste jag sett, hur kan nagot vara sa har vackert? Det ar lunch, och i ett forsok att ta tillbaka en lite mer matcho stamning borjar nagon: "Ja, samre luncher har man ju atit pa samre stallen med samre utsikt.." En fras som skulle komma att upprepas och varieras ett otal ganger de kommande dagarna.
Det tog oss ungefar fyra timmar genom majestatisk skog, over nagra floder, pa smala stigar och sma klippblock innan vi stigit upp till dagens mal pa 1700 moh, Refugio Frey. Jag holl takten och lite till, 2-1 till mig.
Det ar mer ooh och wow, Mattis ar numera helt saker pa att detta maste val anda vara det basta han gjort? och de andra ar inte langt efter, varenda vy beskrivs och vi forsoker alla ta det dar fotot som ska kunna visa er hur det sag ut. Det gar inte att ta det fotot, for vad vi alla upplevde utanfor den lilla stugan vid sjon med utsikt over vassa bergskammar var en blandning av en dags vyer som hela tiden blev battre ju mer vi steg, den skona utmattningen i kroppen och varmen som solen skickade ner blandat med doften av frihet, natur och aventyr.

Det konstaterades snabbt att sovsack borde man tagit med sig, nagot damen pa turistinfon glomt att beratta, sa efter ett stadigt mal i huvudsak bestaende av ris och tonfisk forberedde vi oss pa en kylig natt men forst solnedgang, vacker musik fran en mp3, djupa diskussioner om varfor vi tycker det ar sa vackert har och sa slutligen visade sig vintergatan i sin fulla prakt.

Dag tva visade sig erbjuda det mesta. Ganska snart kommer vi fram till samma sagtandade bergskam vi beundrat kvallen innan, det gar brant uppfor och vi klattrar och haller i oss med bade hander och fotter for allt vad vi ar varda. Det ar en sjuk kick nar vi sa slutligen alla star dar pa toppen, stackars Snackan har tagit sig dit med feber, tva av killarna har tunga rygsackar och ja dom stackars tygskorna haller fortfarande ihop. Aterigen forsoker vi ta det dar fotot, satta ord pa utsikten men det enda som konstateras ar att ja samre utsikter har man ju haft med samre manniskor, och det har ska barnbarnen fa hora om.
Nedstigningen paborjas, det lutar brant och inget man trampar pa sitter fast. Stora och sma stenar satts i rullning, gruset rinner som forsar och vi sprider ut oss pa darriga ben for att inte skada varandra. Ner kommer vi med nya skramor och blamarken men inget ar brutet och vi ar lattade... Tills det visar sig efter nagon timme i dalen att vi ska upp for ett lika dant konstruerat berg igen. Brant som bara den uppfor, tappa inte taget nu for tusan for det ar langt ner. Uppe pa toppen star fortruppen och berattar om den fantastiska utsikten, och upp kommer slutligen jag och Snackan som numera ar halvt utslagen i sin feber och trotta ben, sa det kanndes bast att inte lamna honom sist ensam.

Utsikten ar vard hela vandringen, vi blir bara sittande, en av killarna borjar meditera och aterigen "samre snacks har man ju atit pa samre platser". Att det redan kravts ett antal matstopp for att komma hit upp behover jag val knappast saga, men tydligen har det varit tillrackligt manga for alla ar pa topphumor, och nu ar fler an Mattis fralsta i Anderna, trekking och natur i storsta allmanhet. Alla synonymer till vackert anvnds och slits ut, anda ar ingen riktigt nojd med formuleringen sa det blir bara ett konstaterande att dessa fotona ocksa skulle visas for barnbarnen och om att var gamling (han ar 25) ev hade sinkat oss en aning om han suttit i rullstol. Tur att han ar pigg for sin alder...

Ytterligare en maltid med ris och tonfisk lagas till nar vi kasat ner till nasta stuga nerfor en annu brantare sluttning (hade varit okej om de var korta, men vi snackar nedstigning i ungefar en timme pa varje, benen skakar av mjolksyra och tankarna pa "vad hander om nagon av oss bryter benet pa dessa stenarna?" skjuts effektivt bort), det blir ater igen stjarnskadning och forsok med bilder och ord. Fortfarande ingen framgang.

Sista dagen gar vi upp langt fore solen, kakar frukost i skenet av stearinljus och borjar vandringen mot civilisationen genom en vacker dal sa fort det blivit ljust. Traningsverken paminner om gardagen tillsammans med diverse skrapsar, annu trasigare tygskor och omma barmuskler av ryggsackarna. Men det ar sex lojligt nojda, skitiga, utmattade och fem av oss stinkande vandrare (2-2) som efter sex timmars vandring antligen hoppar pa bussen mot Bariloche, duchen och en maltid utan tonfisk. Den sjatte ostinkande var Mattis som fuskade genom att ha understall av bambufibrer, det luktade fortfarande nytvattat efter var minst sagt svettiga vandring. Sant skulle man ha!

Killarna satter sig efter nagon timme pa en 17 h buss mot Mendoza och jag checkade in pa Pudu, at det basta man kan lagga pa en grill och sov skont i min vaningssang. Har har jag spenderat helgen i hangmattan, last en bra bok och kakat mangder med narproducerad choklad i denna sota lilla stad. Det ar verkligen nagot speciellt med Anderna.

Resan gick visst norrut.

Mina damer och herrar, nu ar det mycket pa uppdateringsfronten sa hall i er. Vi borjar med att satta stamningen: min spanska har under dessa tva veckor upplevt en forkrossande identiteskris. Normalt sett maler jag pa pa ecuadorianska, det vill saga ungefar som rikssvenska, men tidigare vandor till denna kontinenten har satt sina spar och ratt vad det ar vraker jag till med nagor pa riktigt grov peruanska, eller chilenska eller nagot liknande. Killarna borjar da normalt sett asgarva och smalter som smor i solen, ber mig prata mer och jag fattar inte riktigt vad det ar som hander.. Men tank er att jag pa finast rikssvenska borjar prata om mat: aaa, jag skulle vilja ha en fin kottbit (och sen slar jag over till tung skanska) ma potader ti!

Dear readers, now there's lots of things to update you on. First of all, my beloved spanish is experiensing a identitycrisis, meaning that I jump around using the spanish language from all countries i've been to, all with heavy accents. I usually don't really notice, but the guys around are always teasing me and laughts a lot, saying dude, that's heavy peruvian or whatever. It's pretty nice though, because everybody wants to hear it so I usually have somebody to talk to.

Sist var jag i El Calafate och surfade Matias soffa. I huset hos denna fantastiska manniska bor ocksa hans basta van Pitu och ibland hunden Babwas (dregel pa barnsprak). Matias ar en vacker sjal, han arbetar ute vid glaciaren och for sin lilla lon betalar han bade sin egen och sina tva syskons hyror sa att de ska kunna studera vid vars ett universitet. Det ar den sjalvklaraste sak i varlden for honom, och han skulle heldre salja sina skor an att sluta med det. En av dagarna akter jag ut till denna glaciaren, Perito Moreno. Det ar ett hogljudt monster, det later som ett askovader dar ute den kalvar standigt isberg fran sin front.

Last time I was writing from El Calafate, where I surfed at amazing Matias and Pitus house. Both beautiful souls who take good care of everybody, eaven the former streetdog Babwas lived the dream in that house. One of the days there I went to Perito Moreno, a loud glaciar who constantly calves icebergs from its face.

Fran El Calafate tog jag bussen till argentinas trekking paradis El Chalten. Det betyder ytterligare 200 km norrut langs Anderna men fortfarande i Patagonien. Har checkade jag in pa forsta basta stalle men gick direkt och bokade ett battre for nasta dag. Nar man anlander har maste man ta vad man kan fa, allt ar normalt sett fullbokat av vandrare och klattrare fran hela varlden som kommer for att bestiga de legendariska Fitz Roy och Cero Torre. Vi snackar avancerad vaggklattring pa over 3000 m hoga berg, varav Cero Torre ar ytterst svarbesegrat. I denna byn ar det vandring som galler, och jag fick vandrat ungefar tva mil per tur for en vansinnig utsikt over bergen. Det var vackert och rent och luktar gras och drickbart vatten i backar och floder och stegen mot gruset berattar om igen om frihet och snalla radda planeten.

From El Calafate I took a bus direction El Chalten, national trekking capital. It's extremely beautiful located in a valley with the impressive famous peaks of Fitz Roy and Cero Torre looking over it when the weather is nice. These peaks invite climbers from allover to some proper wallclimbing, sometimes under ridicoulus hard conditions at Cero Torre. For me, I was more then satisfyed with the awesome trekking the area also prvides.

Efter denna lilla byn var det meningen att jag skulle aka ut mot ingenstans, till farmen jag skulle jobba pa. Men de var krangliga och otrevliga over mail, sa jag skippade det och fick i stallet lift norrut av en sweitzisk kille. Vi borjade korningen pa den legendariska Ruta 40, som rent allmant kraver en fyrhjulsdriven bil med stor tank, med hans hyrda lilla nissan. Efter tre timmar hade det regnat for mycket, bilen framfor oss fastnade i leran och det gjorde var lilla pytte ocksa. Det puttades och diskutarades, frammat eller bakat, tills en bil fran andra hallet berattade att det bara blir varre langre fram sa for tusan putta bakot for vi kommer aldrig igenom. Sagt och gjort, efter ett tag kom bilarna loss, vi var tackta med lera och paborjade en 1000 (!) km lang omvag via Rio Gallegos (sydligaste staden pa fastlandet) varifran det gar en asfalterad vag norrut fast via kusten. Nu, tva och en halv dagar senare har jag kort bil i alla sorters vader och varianter av patagonien, sovit i en bil, vantat en natt pa att bensinstationen skulle fa in bensin igen och slutligen kommit fram till El Bolson och tagit en dusch...

Denna lilla byn ar kand som ett hippie-paradis, alla har dreads och kakar linser. Det ar mysigt, dom har en marknad med allt mojligt hemmasnickrat tre gnager i veckan och pa hostelet bor en massa gitarrspelande figurer. Har ska jag bara ha det bra och ova spanska tills jag ska mota upp Mattis och company (en kille fran undervattensrugbyn) om nagra dagar i Barriloche. Det kommer bli en manads extra luffande nu nar det inte blev jobb, och det passar alldeles utmarkt!

From El Chalten was I supposed to go to a estancia and work, but they bacame really rude and messy via email so i skipped it. Instead I got a ride up north with an guy from Swtizerland, witch ended up with an 1000 (!) km detour down around Rio Gallegos because of to mutch rain and to bad car on ruta 40. Now, after 2000 traveled km I've arrived in hippie paradise El Bolson, where I just hang out and do hippiestuff. Life is really good!

Bilderna motarbetar mig och vill inte hoppa in i texten, sa har kommer nagra totalt osorterade!
Here are some new and old pictures, completely randome since they're still working against me.

some penguins in Beagle Channel

In the Beagle Channel, the old lighthouse.

Ushuaia

El Caminito in La Boca, Buenos Aires

Tango in San Telmo, Buenos Aires

Our little monster for ruta 40

Cero Torre

The guys are cooking and the girls watching

Here comes the drinking water, chilled and all!

Lago de los tres, below Fitz Roy

Fitz Roy on the right

My first hostel in El Chalten had no parking for cars, but two lots for choppers

Perito Moreno

Me at glaciar Perito Moreno

Babwas chilling out..