Det fastnade inte pa bild

Nar man sammanstralar med fem svenka killar for att utfora ett mandomstest som en tredagars vandring i Anderna forbereder man sig mentalt pa en massa stereotyper. Man kakar pasta och russin i dagar innan for att ha en chans att halla tempot, konstaterar for sig sjalv att ens lilla sweitziska multihistoria antagligen kommer bli utskrattad tillsammans med ens vandringsvana, kondition och matlager men trostar sig med att man i alla fall inte kommer vara den som luktar mest svett.

Fordommar ar skit, det var inte mycket som stamde med hur verkligheten blev. Ratt var det ar slas dorren upp och in stormar Mattis och nagon till, HOLA GUAPO!, kramkalas och snabb omstallning till att tala det svenska spraket igen. Grabbarna sitter nere i uppehallsrummet och trycker i sig mat sa som bara utsvultna svenska pojkar gor samtidigt som vi satter igang att planera logistiken runt var vandring. Vilken tid ska vi vakna, nar gar bussen men framforallt vad ska vi ata? Detta ar Mattis hjartefraga, tonfisk gar att trycka ner i fantastiska mangder sa lange han far ata minst fem ganger per dag.

Det blir sen kvall, de flesta matreserverna ar inkopta (mitt forrad ar inte i narheten sa stort som killarnas) och projektet att packa ner over totalt 20 burkar tonfisk, ris, frukt och andra konserver tillsammans med klader och andra nodvandigheter for att halla humoret uppe paborjas. Snart visar det sig att av oss sex ar det bara jag som vandrat innan (1-0 till mig), men kvinnan pa turistinformationen hade ju sagt att det var latt trekking och allt man behovde ha med sig var ficklampa och lite plaster efter eget tycke. Efter mycket velande har alla hittat en lamplig kladsel for morgondagen utom Benge som ska ut och ga i ett par utslitna tygskor, sa gar vi slutligen mot en sista natt i bekvam sang.

Alarm ringer hela morgonen, det ska ordnas med maten igen och springas till en ny mataffar for alla har inte fatt tag pa allt som ska atas. Denna konstellation av pojkar har inte varldens basta flyt, Sydamerika javlas lite med dem men ungefar 1,5 h senare an planerat sitter vi pa bussen pa vag mot utgangspunkten.

Efter en lunch pa parkeringsplatsen (nu har vi varit vakna i over tre timmar, manliga magar kraver mat) tas mitt sweitziska multivapen fram som konservoppnare men blir omkort pa coolhetsskalan av Mattis enorma multitool, 1-1, sa borjas vandringen mot Frey. Borjan ackompanjeras av diskussionen om varfor folk egentligen utsatter sig for konstant uppforsbacke, skoskav, hunger och dalig somn. VAD AR SA HIMLA KUL MED TREKKING EGENTLIGEN?! Vi gar en halvtimme till och naturen borjar bli maktig. Nagon utbrister "Jag alskar trekking!". Tva timmar senare har jag borjat fundera pa om det inte ens finns minsta lilla mansgris i nagon av dem, allt jag hor ar fem nyfralsta killar utbrista i oooh, wow, det har ar nog det vackraste jag sett, hur kan nagot vara sa har vackert? Det ar lunch, och i ett forsok att ta tillbaka en lite mer matcho stamning borjar nagon: "Ja, samre luncher har man ju atit pa samre stallen med samre utsikt.." En fras som skulle komma att upprepas och varieras ett otal ganger de kommande dagarna.
Det tog oss ungefar fyra timmar genom majestatisk skog, over nagra floder, pa smala stigar och sma klippblock innan vi stigit upp till dagens mal pa 1700 moh, Refugio Frey. Jag holl takten och lite till, 2-1 till mig.
Det ar mer ooh och wow, Mattis ar numera helt saker pa att detta maste val anda vara det basta han gjort? och de andra ar inte langt efter, varenda vy beskrivs och vi forsoker alla ta det dar fotot som ska kunna visa er hur det sag ut. Det gar inte att ta det fotot, for vad vi alla upplevde utanfor den lilla stugan vid sjon med utsikt over vassa bergskammar var en blandning av en dags vyer som hela tiden blev battre ju mer vi steg, den skona utmattningen i kroppen och varmen som solen skickade ner blandat med doften av frihet, natur och aventyr.

Det konstaterades snabbt att sovsack borde man tagit med sig, nagot damen pa turistinfon glomt att beratta, sa efter ett stadigt mal i huvudsak bestaende av ris och tonfisk forberedde vi oss pa en kylig natt men forst solnedgang, vacker musik fran en mp3, djupa diskussioner om varfor vi tycker det ar sa vackert har och sa slutligen visade sig vintergatan i sin fulla prakt.

Dag tva visade sig erbjuda det mesta. Ganska snart kommer vi fram till samma sagtandade bergskam vi beundrat kvallen innan, det gar brant uppfor och vi klattrar och haller i oss med bade hander och fotter for allt vad vi ar varda. Det ar en sjuk kick nar vi sa slutligen alla star dar pa toppen, stackars Snackan har tagit sig dit med feber, tva av killarna har tunga rygsackar och ja dom stackars tygskorna haller fortfarande ihop. Aterigen forsoker vi ta det dar fotot, satta ord pa utsikten men det enda som konstateras ar att ja samre utsikter har man ju haft med samre manniskor, och det har ska barnbarnen fa hora om.
Nedstigningen paborjas, det lutar brant och inget man trampar pa sitter fast. Stora och sma stenar satts i rullning, gruset rinner som forsar och vi sprider ut oss pa darriga ben for att inte skada varandra. Ner kommer vi med nya skramor och blamarken men inget ar brutet och vi ar lattade... Tills det visar sig efter nagon timme i dalen att vi ska upp for ett lika dant konstruerat berg igen. Brant som bara den uppfor, tappa inte taget nu for tusan for det ar langt ner. Uppe pa toppen star fortruppen och berattar om den fantastiska utsikten, och upp kommer slutligen jag och Snackan som numera ar halvt utslagen i sin feber och trotta ben, sa det kanndes bast att inte lamna honom sist ensam.

Utsikten ar vard hela vandringen, vi blir bara sittande, en av killarna borjar meditera och aterigen "samre snacks har man ju atit pa samre platser". Att det redan kravts ett antal matstopp for att komma hit upp behover jag val knappast saga, men tydligen har det varit tillrackligt manga for alla ar pa topphumor, och nu ar fler an Mattis fralsta i Anderna, trekking och natur i storsta allmanhet. Alla synonymer till vackert anvnds och slits ut, anda ar ingen riktigt nojd med formuleringen sa det blir bara ett konstaterande att dessa fotona ocksa skulle visas for barnbarnen och om att var gamling (han ar 25) ev hade sinkat oss en aning om han suttit i rullstol. Tur att han ar pigg for sin alder...

Ytterligare en maltid med ris och tonfisk lagas till nar vi kasat ner till nasta stuga nerfor en annu brantare sluttning (hade varit okej om de var korta, men vi snackar nedstigning i ungefar en timme pa varje, benen skakar av mjolksyra och tankarna pa "vad hander om nagon av oss bryter benet pa dessa stenarna?" skjuts effektivt bort), det blir ater igen stjarnskadning och forsok med bilder och ord. Fortfarande ingen framgang.

Sista dagen gar vi upp langt fore solen, kakar frukost i skenet av stearinljus och borjar vandringen mot civilisationen genom en vacker dal sa fort det blivit ljust. Traningsverken paminner om gardagen tillsammans med diverse skrapsar, annu trasigare tygskor och omma barmuskler av ryggsackarna. Men det ar sex lojligt nojda, skitiga, utmattade och fem av oss stinkande vandrare (2-2) som efter sex timmars vandring antligen hoppar pa bussen mot Bariloche, duchen och en maltid utan tonfisk. Den sjatte ostinkande var Mattis som fuskade genom att ha understall av bambufibrer, det luktade fortfarande nytvattat efter var minst sagt svettiga vandring. Sant skulle man ha!

Killarna satter sig efter nagon timme pa en 17 h buss mot Mendoza och jag checkade in pa Pudu, at det basta man kan lagga pa en grill och sov skont i min vaningssang. Har har jag spenderat helgen i hangmattan, last en bra bok och kakat mangder med narproducerad choklad i denna sota lilla stad. Det ar verkligen nagot speciellt med Anderna.