måndag 15 juli 2013

Åter till ordningen

Efter ett par dagar med stadig kurs rakt norrut börjar internet få tillbaka lite energi igen, och besättningen ser fram emot att umgås med horisonten i två veckor. Vi kom väl fram till Nya Zeeland, där jag och min vapendragare Anton lämnade skutan och gick på upptäcktsfärd. Efter ett par veckor isolerade ute till sjöss var det rätt gött att gå på en vanlig gata och inte behöva välja på att svänga eller simma efter 200 meter, och att se vanligt folk och affärer. Eller ja, det var kul i någon timme, sen gick vi till marinan och tittade på båtar.

Nu var det ju inte vilka jollar som helst som låg där och guppade, utan i Nya Zeeland är segling en nationalsport och dom utför den i några riktiga vrålåk. Det var ju vinter där och inte direkt säsong, men på ett sånt ställe ligger båtarna i och de tuffa grabbarna seglar och resten polerar och rustar. Det blir en rätt skön stämning i en sån marina, alla är saltstänkta och helt fantastiskt nördiga.

Vi lämnade det gröna landet med sin vackra skärgård för att sätta kurs norrut mot dess storebror. Det blev en skumpig överfart när ett gigantiskt lågtryck fångade oss i sin ytterkant, men Carmen tog det med ro och stampade sig fram. Värre gick det för segelbåten Nina som alla båtar mellan NZ och Australien ombads hålla utkik efter. Efter några dagar avbröts sökandet, men vi vet inte om hon kom till rätta eller inte. Hon var en gammal skonare i trä från 20-talet och lär ha haft det minst sagt tufft då hon var närmre centrum på långtrycket än oss.

Det blev tre stopp i Australien, varav det sista var det överlägset bästa. Då var vi i Melbourne och hade en överliggare, och utgång på stan var givet. En av maskineleverna hade några polare som bodde där, och de tog oss på kombinerad barrunda och guidning genom stan. Det är en stor kulturstad där det fanns utrymme för det mesta, och på trånga bakgator och märkliga gränder låg det små barer som verkligen inte alla hittade till. Dessa gränder var dessutom täckta av graffiti, riktigt vackra målningar som skulle utklassa det mesta på ett vanligt museum.

Båten kastade loss strax efter gryningen morgonen efter, och här är vi nu på väg mot Korea. Det ska ta ganska precis två veckor att komma till vår första hamn av fyra där, och såhär dag två på resan har vi kommit in i den sköna långreselunken. Vi har massor att göra eftersom lastlådan är tom nu, 10 däck ska sopas och spolas, och lampor och brandutrustning ska kontrolleras på de däcken där vi aldrig kommer åt när vi har last. Efter arbetsdagen är det bandy eller film som gäller, och det är på bandyplanen som en del mindre strider både avgörs och påbörjas. Det är mer än ett bollspel här känns det som, för är du fast på en båt i ett par månader med 20 andra kan du inte agera ut hur som helst. Men du kan spela lite tuffare mot vissa om du har en klubba i handen.

Nu är vi utanför Stora Barriärrevet ungefär, och i morse när det precis blivit ljust och jag och överstyrman var färdiga med morgonfilosoferandet, så kom äntligen valarna fram och visade sig. Vi såg först ett par utblås långt bort, och plötsligt var dem överallt. Två stycken simmade i par och la sig i ytan och gled precis under babords bryggvinge en liten stund, innan de dök tillbaka ner i djupet. Överstyrman tror att det var kaskelotter vi såg, men jag har ingen aning. De var gigantiska och grå i alla fall, och såg ut att vara det snällaste som finns. Det är ingen överdrift att säga att jag gick ner till frukost en aning lyrisk :)


lördag 6 juli 2013