Det efterlangtade telefonnummret!

Igar korsade vi gransen fran Peru in till Ecuador vid Aguas Verdes/Huaquillas relativt smidigt men langsamt. Det forsta vi ser nar vi forsoker springa ikapp var buss mot Cuenca ar en man i sverigetrojja! Gott tankte vi och akte vidare. Nar vi sa sag det forsta av Cuenca i dagsljus i morse stirrade en stor IKEA-skylt tillbaka pa oss, nastan som att vara i Sverige ju!

Idag har vi vandrat rundor i staden, Annelie som har varit har forr kanner igen en massa stallen men hittar inte emellan dom, sa allt ar som det brukar. Pa en av vara vandringar kom vi att tanka pa den har telefonen vi nu slapat igenom tre lander utan att den fungerat och sa att idag hander det, nu ska vi fa liv i den! Vi gick in i en Movistar-butik som dunkade musik for hela kvarteret och verkade ha allman fest, och blev genast haffade av en hojdare i kostym. Han kunde inte riktigt losa varat problem, men nar hela personalstyrkan, ca 8 pers, slog sina kloka huvuden ihop sa kom dom fram till att vi behovde ett nytt sim-kort. Under tiden det tog dem att komma fram till detta sprang en finkladd dam rundor och bjod pa dricka och sag till sa man hade det allmant bra. Fantastisk butik, vad dom firade vet vi inte men det slutade med att vi fick fler dollar att ringa for an vi betalde och ett nytt sim-kort, sa vi gillar dom!

Vart nya nummer ar 00593 - 87 32 54 98, om det inte fungerar sa prova slanga in en nolla innan den forsta 8:an.

Kalas och kanon, nu ar vi friska ocksa och hoppas innerligt att det ruggiga hostvadret har kommit, var ni an ar!

I Amazonas djungel

Efter ett snabbstopp i perus huvudstad Lima tog vi oss ut till djungeln med start i Iquitos. Denna staden ar som en liten o mitt i djungeln, det gar inga vagar dit utan det ar bara flyg eller flodbat som galler. Eftersom vi planerade att ta oss darifran med bat tankte vi att det far racka med det, sa vi flog in. Direkt nar vi landade blev vi oversvammade av taxi-nissar, folk fran olika hostel och nagra lokala guider med olika turer pa repetoaren. Inom tva timmar hade vi lyckats hitta nagonstans att bo, en kille som korde rundor pa oss och en guide, allt organiserat av samma kille. Turen vi bokde var inte riktigt den vi tankt att vi skulle hitta, vi ville mest hitta en bat till Ecuador men det hade bara blivit transport och vi hade inte sett nagra djur, sa att aka till ett reservat verkade mer lockande. I reservatet bodde vi i en liten by, Sucre, med ca 700 invanare i 4 dagar och tittade pa djur och umgicks med familjen vi bodde hos.

Byn bjod aven in till fotbollsmatch, det var ett stort och seriost event, man spelade om hela 10 soles (ca 20 SEK) och hela byn var samlad. Det var bara pojkar, eller ja mest man, som fick aran att spela, och efter 2 x 10 min stod overraskande nog det utlandska laget som segrare. Kent hade en hel del boll och gjorde 2 av lagets tre mal, och blev snabbt kannd bland bybarnen som El Gordito (den lila tjockisen). Det ar fortfarande ett mysterium for oss hur dom fick honom till det, men det verkade vara nast intill en komplimang sa det ar val bast att inte fraga for mycket ibland.

Bland det vi tittade pa fanns jattemanga faglar, olika vaxter och trad som nastan alla var kanonbra som medicin (i alla fall enligt byhovdingen som visade oss runt), bada lite med delfiner, fiska och sen ata pirayor och saklart titta pa en massa apor. De flesta djur vi sag hade dock fler an fyra ben, och forvantades vara ganska sma men det var dom verkligen inte. Helt enormt med insakter har finns!
Byhovdingen i egen hog person.

Sa var det dags att transportera sig igen, sa vi hoppade pa en bat som skulle ta oss uppstroms till Yurimaguas, staden dar vagarna borjar igen. Darifran ville vi ta oss till Tarampoto, som ar staden dar bussarna borjar ga igen, och med det mojligheten att ta sig mot kusten och det efterlangtade Ecuador. Batturen tog oss tre stillsamma dagar som mestadels spenderades i hangmattan. Ibland blev det ett avrott for att spela kort eller ata nagon ytterst suspekt frukt som nagon lycklig peruan hade hittat och garna ville att gringosarna skulle fa smaka. Vi var som vanligt ensamma turister, denna gang pa en stor platbat tillsammans med minst 200 peruaner och lika manga hangmattor. Pa mitenvaningen var det billigast att bo, allts var det dar 99% av passagerarna hamnade (vi lyxade till det med overvaningen), och det var ett enda hav av manniskor, vaskor, matlador, skrikande barn, hangmattor och en eller annan madrass. Det ar svart att beskriva men tank er en fraktbat, som pa ena planet rakade frakta manniskor i stallet for bananer, det galler att trycka in sa manga som mojligt.

Det dar med att man forvantades ha med sig en matlada hade vi ingen aning om, men ata ville vi ju och baten bjod pa mat om man nu bra hade haft en san dar lada. Det blev till slut sa att vi delade en laskflaska i tva delar och at ur varsin del, vilket bara fick peruanerna att vilja dela med sig annu mer av vad det nu rakade vara dom hade nagot extra av. Pa det hela taget hade vi det bra, och alla saker i behall fram till sista morgonen. Da hade nagot geni skurit upp Annelies ryggsack och snott ca 90 dollar och iPoden. Som tur var lamnade dom bade pass, kamera och flygbiljetten till hemresan som lag i samma fack, sa vi tyckte inte att det var sa genomvidrigt. Det kunde ju varit varre. Nu var det sa att vi var inte ensamma om att ha blivit ranade, andra hade blivit av med skor och liknande men nar nagon gav sig pa den alskade gringan sa rann bagaren over for manga. Vi blev beordrade att saga till kaptenen som i sin tur genomsokte hela mittenplanet och rotade igenom alla vaskor men utan resultat. Det retade honom sa han kontaktade flodpolisen som kom och gjorde om samma procedur, aven dem utan resultat. Nar vi sa val kom i land hade nyheten spritt sig, vi blev motta av TV som intervjuade och folk skrek efter oss som om vi var kandisar. Ratt kul kansla det med, dagen efter kom folk fram till oss pa busstationer och liknande och fragade om vi fatt tillbaka vara grejjor.. Det har vi inte.

Nu befinner vi oss i Chiclayo, en halvstor stad inte sa langt ifran kusten. Nar diverse krampor vi dragit pa oss slappt (Kent har startat krig mot sin mage och fatt feber pa kopet, Annelie har det lite lugnare men ar inte helt tillbaka ifran att nastan svimmat i djungeln. Da trodde vi det var vatskebrist men yrseln kommer tillbaka med jamna mellanrum, kanske det saknas salt eller nagot i kroppen) sa tar vi oss norrut, ut till kusten och sen in i Ecuador. Det ar inte sa farligt med oss sa vi borde atminstonde vara vid kusten om nagon dag eller sa.

Pachamama

Nar vi forst kom in i Peru hade vi svart att forestalla oss hur nagot skulle kunna vara battre an Bolivia. Det var nastan sa vi antog att sa fort vi korsade gransen skulle vi bli ranade och fa det dar trakiga gringo-bemotandet, men icke. Peru ar nastintill lika kanon som Bolivia, speciellt nar man tar sig utanfor turiststraken. Vi kom in till gransstaden Puno, men det blev inget nytt favoritstalle. Staden kanndes ganska ra, sa vi flytade vidare till Arequipa. Arequipa kallas aven den vita staden, och allt ar valdigt tjusigt i centrum med stora vita hus och pampiga kyrkor. Men mest imponernade var det enorma nunneklostret Santa Catalina. Det ar byggt som en egen stad mitt i staden och var helt stangt for allmanheten tills for ca 30 ar sedan.

Sahar sag gatorna ut, och dom var alla dopta efter spanska stader.

Efter det akte vi till Sydamerikas Gringo-huvudstad Cusco for att forsoka ta oss upp till Machu Piccu. Vi hade hort talas om en vandring pa 8 dagar, vissa strackor skulle enligt ryktet vara en nara doden-upplevelse men det skulle tydligen vara vart det och endstationen pa den vandringen va da dessa beryktade ruiner.

Sa vi var 6 tappra vandrare som gav oss ivag, efter 3 dagar vande det amerikanska paret och gick hem igen (dom kom till de forsta ruinerna Choquequirao). I tva dagar till vandrade vi resterande fyra, upp och ner genom Anderna, eller mest upp om jag ska vara riktigt arlig innan det norsk-brittska paret vek av. Sa slutligen, efter 8 dagars vandring, ca 100 myggbett och en del skoskav kom vi fram till den gamla incastaden. Det var en omstallning att befinna sig bland folk igen, det kryllade av turister overallt men dar tidigt pa morronen innan solen gatt upp, nar vi forst fick syn pa dom forsta ruinerna efter att ha gatt upp dom avslutande over 2600 trappstegen, da var det vart det.

Det var faktiskt precis sa maktigt som man hort om, det var bara lite synd att dom gamla perfekt byggda husen var begravda i turister. Da var det nastan sa att dom forsta ruinerna i Choquequirao var annu battre. Det var bara vi dar, det ar en djavulsk vandring for att ta sig dit (inte ens mina vandringstokiga fastrar skulle knallat upp dit oberorda) och framforallt fanns mystiken kvar. Det var inte som vid Machu Piccu att man kan ta bussen upp, sova pa lyxhotellet precis utanfor entren eller kopa en flaska vatten till brutalt overpris. Ar du torstig vid Choqueqirao far du hitta en back, slanga i en bakteriedodande tablett och snallt vanta i tva timmar innan det ar drickbart.

Choquequirao forvantas var mycket storre an Machu Piccu, av det dom har hittat har man an sa lange bara gravt ut 20-30 % och man forutspar att om ca 10 ar ar det dit alla aker. Da finns det sakert en helikopterplatta pa nagon av terasserna, ett McDonalds pa torget och ett fancy hotell pa den oversta toppen. Men vi rekommenderar bada vandringen, det ar vart skoskaven, man svar forst over alla zic-zac stigar som lutar alldeles for brant men man vanjer sig och det ar okej att byxorna hanger halvvags nere for man magrar en del pa den har turen. Roligast av allt var dock att uppe pa Machu Piccu och pa de sista camping-stallena se alla andra som vandrat andra, kortare, mindre branta leder ta sig fram som halvdoda men fruktansvart nojda med sig sjalva och hora dom skryta lite med vart de vandrat.

Vi sa ingeting da, men vi visste att vi var aningen battre an resten!

Har ar vi vid slutstationen Machu Piccu, lite halvmystiskt i dimman men nar man hor svenska, engelska, tyska och saklart japanska overallt sa forlorar det lite av sin charm. Veckans tips ar ak hit, gor vandringen och se till att vara forst uppe vid ruinerna nar dom oppnar sa blir det sa bra det kan bli!

Men for Guds skull glom INTE zinkpastan!