Bolivia = Karlek!

Nu har vi korsat hela Atacamaoken, vi har sand och salt verkligen overallt och luktar som att vi inte dushat pa ett tag. Minst sagt. Lagg sen till att den senaste natten spenderades pa en hoppande buss upp hit till La Paz, pa vilken det var nara att vi fick staplatser innan en trevlig dam sag till att trycka ner sig brevid en sur gubbe sa att vi ocksa fick ett sate, sa har ni en bild av vilket fantastiskt skick vi befinner oss i!

Oknen har varit kanon och vi har fatt se tjusiga solnedgangar, aka sandboard i Valle de la Muerte och titta pa manlandskap i Valle de la Luna innan vi tog oss over gransen in i Bolivia.Inte for att oknen slutade med det pa nagot satt, men den andrades en del. Det blev en massa laguner (med jattekorkade flamingos!).Det vandrade rundor lamor och alpackor overallt, har och var hittade man knepiga stenar som till exempel stentradet innan vi till slut kom ut till Salar de Uyuni. Hela den bolivianska delen akte vi i en gammal men gigantisk Toyota Landcruiser som inte riktigt holl for trycket hela vagen men vi gillade den anda. Att en ihoptejpad kylare inte kan gora underverk far man ju ha forstaelse for!

Kent konstaterade efter tva sekunder att den maste han kora, sa tredje dagen gillt, efter mycket tjat fick den stackars bolivianen satta sig pa passagerarsidan och till en borjan valdsamt nervos lata honom kora en bit i saltoknen. Efter en stund satt bolivianen dock mest och dansade och tyckte livet lekte, det var minst sagt fest i framsatet!

Efter att forsta natten ha nastintill forfrusit mer eller mindre alla mina kroppsdelar (nio filtar rackte inte, men det gjorde daremot Kents sovsack. Han nastan svettades, men vi andra var inte alls avundsjuka.. Stryk skulle han ha!) sa fick vi spendera den andra natten pa ett bra mycket varmare salthotell. Allt var gjort av salt; vaggarna, golvet ja till och med sangarna. Pa nogot satt kanndes det ratt ironiskt att maten var tillagad helt utan salt.. Men det var ju bara att ta en del av inredningen.

Bland det basta med detta hotellet hade vi hort skulle vara att fa se soluppgangen mitt pa varldens storsta saltoken, sa det blev till att ga upp innan fem pa morronen. Det var sa vart det, nar solen gick upp pa ena sidan var det fortfarande natt pa den andra, sa langt kunde man se! Vi spenderade mer eller mindre halva dagen ute pa saltet. Det ar helt platt at alla hall, och man ser sa langt att horisonten ater en bit av bergen, dom ser ibland ut att svava. Man kan ocksa ta en massa lojliga bilder, om man nu kanner for det.

Det finns kvar lite vatten under saltlagret som ar mellan 1 cm till 10 m tjockt, och sjon dar under andas genom alla sprickorna ni ser pa bilden.

I morron aker vi till Copacabana vid Titicacasjon och aven gransen till Peru.