Hart liv i flip-flop

Nu har ungefar en vecka smugit forbi har i Montañita, och vi borjar fa problem med att separera dagarna fran varandra. Det ar vakna nar vi kanner for det, ata frukost, surfa, ata lunch, surfa lite till och sen ata kvallsmat tills man trottnar. Det ar lite olika nar man trottnar pa det dar med kvallsmat och kvallsliv i allmanhet, vi har provat att ga hem allt mellan klockan atta pa kvallen och halvtio pa morronen, inget har varit daligt hittils.

Vi har ocksa hunnit med ett besok till det lokala sjukhuset, Kent hade namligen nojet att trampa pa en stingrocka. Varan kompis lakaren Sarah fran Australien sa att det ar giftiga grejjer och motgift ska man ha sa det var inte mycket att be for. Kent akte taxi till sjukhuset och jag stannade kvar for att radda bradorna och kom sen efter med forsakringspapper och allt vad man nu kunde behova. Medan Kent lag pa britsen dar och hade enligt honom sjalv brutalt ont i foten sa fick den snalle taxichaufforen springa ivag till apoteket och kopa vad mediciner han behovde, for mediciner ar inget som finns pa ecuadorianska sjukhus. Dom kan heller inte borja behandla nagon innan dom har alla personuppgifter och fyllt i alla formular, fastan man kommer in akut med ett bortdomnat ben. Minst sagt speciell upplevelse. Att bli stucken av en stingrocka ska forresten vara en av tre saker som kan fa stora starka man att grata, inget att rekommendera alltsa.. (dom andra tva ar ryggskott och njursten)

Sa det blev en dag med action for att bryta monstret, men nu ar vi tillbaka igen, surfar och softar pa stranden nar det inte ar nagra vagor, minst sagt helt okej. Det har ar forresten utsikten fran var balkong, inte ska man val behova ga langre med surfbradorna an sa?