fran backpacker till flashpacker!

nar jag skrev sist var jag fullstandigt overtygad om att jag var inne pa min sista dag i cuenca. vaskorna var packade, det fotades och kramades i huset och vi hade avskedsmiddag och hela koret. sa mandag morron hoppade jag pa bussen, men efter tva timmar fick vi problem. berget hade ramlat ner pa vagen, som dom sa fint forklarade for den forvirrade blondinen. och det var inte sa lite berg heller tydligen, vagen skulle vara blockerad ett bra tag framover och vi rostade (pa spanskt vis, skriker hogst vinner) att vi skulle vanda tillbaka for att prova med en annan buss som kor en omvag. denna skulle dock ta sadar 9 timmar (normalt ar 3,5) sa jag skulle behova sova i guayaquil, som var dens slutstation. det var jag inte sa sugen pa, guayaquil ar duktigt oversvammat for tillfallet, precis som ungefar halva landet och klassad som farligaste staden i ecuador. och nagra flyg dit gick det inte att fa tag pa den dagen heller. det slutade med en flygbiljett till dagen efter, sa tillbaka till familjen for en natt till. det smartade mitt miljosamvete lite, att behova flyga en stracka som hemmifran till goteborg, sa jag antar att jag kommer fa cykla i ett ar for att kompensera. dessutom blev jag av med min hardcore backpackerstatus, flyger man forvanldas man till flashpacker. men det fanns inte mycket att valja pa.

som sagt, for att ta sig till mantañita maste man mer eller mindre aka via guayaquil och sen ta en buss. jag hoppade alltsa in i det minsta passagerarplanet jag nagonsin sett, plats for ca 30 personer varav 90 % gjorde korstecknet och rabblade en bon nar vi startade. mycket fortroendeingivande.. men det gick bra, flighten tog ca 30 minuter och sen sprang jag ut till taxistationen for jag hade som vanligt brattom. hade jag vetat var busstationen lag hade jag sprungit dit, men nu visste jag inte det sa jag blev ordentligt gringoad och fick betala 4 dollar for att aka typ 2 minuter (normalpris max 25 cent). utanfor busstationen mottes jag av den laskigaste varelse fodd till manniska jag nagonsin sett. han hade inte manga tander i munnen, men dom som var kvar var typ huggtander som stod at alla hall, och han hoppade runt utanfor dorren och skrek att jag skulle till montañita. och det skulle jag ju, brattom som tusan var det och busstationen ar stor som en storre flygplats men mer forvirrande for det finns inga skyltar. men det loste sig, den snalle missbildade pojken insisterade pa att bara min vaska och guida mig hela vagen fram, han trangde sig fore i kon och sag till att jag fick biljett i tid och hela koret.

sa jag hoppade pa bussen, bytte till lokalbussen i santa helena, dar jag traffade nasta karaktar. pa nagot satt osar sig folk till att jag normalt sett inte tar manga steg utan sallskap, sa de forsakrar sig alltid om att jag ar all right och har koll pa laget. denna killen var en dj fran argentina, kanonskon manniska som sett till att jag lever och har det bra hela veckan. och det var pa denna bussen jag sag havet for forsta gangen pa fem veckor. det finns inte ord, stilla havet ar nagot i en klass for sig.

val framme i montañita sag min dj till att jag kom fram till ratt hostel (jag bor i en kanonfin bungalow med en utmarkt hangmatta utanfor), darefter jag jag pa tur i staden. detta stallet har en svarslagen stammning, den paminner mycket om dom basta dagarna pa roskilde fast med surfare i stallet. alla alskar att vara har, kriminalitet finns i princip inte och jag kan antligen ga hem sjalv mitt i natten. saklart lockar det har stallet en dros hippies med, och diverse gatumusikanter. en av dom har jag snackat med nastan varje dag, han heter angelo och ar fran peru. jag lovar och svar, jag har aldrig hort nagon spela munspel som han, han fangar nagon sorts magi som jag inte ens hort dom storsta lyckas med (jag sag bob dylan spela, han hade sin chans men nu i efterhand forlorar han stort mot denna killen). jag skulle kunna skriva metervis med beskrivningar av alla manniskor jag traffar har, som den balettdansande engelskmannen, den gapiga amerikanen och den galna agaren av skolan men jag ska bespara er det.

dagarna har tillbringar jag med att lara mej mer spanska och lite surfing. ni som sett mig utfora nagon form av balansakt kan ganska latt forestalla er hur fanig jag set ut pa en surfingbrada. proffsen star upp och jag ramlar av, ungefar sa ar det. men oboy, det ar superchevere! ecuadors basta surfare kommer harifran, och hennes galna pappa (tank er filuren som jagar ekollonet i ice age -filmerna) ager det skonaste hostelet. men dom har en lite tragisk statestik, ca 2 drunkningar eller allvarliga surfolyckor per vecka. vet inte om det ar hogt eller lagt i jamforelse med andra stallen har, men denna byn har bara ca 3000 invanare, varav minst halften ar turister.

har ar det, hela montañita. langst bort ar la punta, eller the point, som fixar dom finaste vagorna (om man ar proffs).som sagt staller regnat till det en del har i landet. igar skulle jag ridit en runda i skogen, men hastarna arbetade uppe i bergen sa det blev inget. i stallet gick vi tillbaka langs stranden, dar det finns gott om vykortsvyer.men vad som forvanade oss var detta huset. vi antog att oversvammningarna hade forstort det, tillsammans med diverse andra fenomen, men vad vi inte forstod ar varfor nagon hade ritat en jattespermie pa vaggenmen det ar val inte meingen att man ska forsta allt heller. igar kvall var det fullmoon-party, nagot som jag trodde bara existerade i asien. det fanns tva val, antingen spenderade man kvallen ute pa la punta, lyssnade pa musik och satt runt elden, eller sa kunde man kora stenhart inne i byn. men byn ar igang varje kvall fram till sju pa morronen, och ute pa la punta spelade angelos band reggaekovers och traditionell argentinsk musik under tiden solen gick ner. valet var inte vidare svart, och det blev en kanonkvall. alla pa detta hostelet ar som en stor familj, agaren ar den galna pappan till surfaren och det ligger nere pa stranden. precis nar solen gick ner och allt var sa tjusigt kom hastarna ner pa stranden for en liten promenad. fraga mej inte varfor, jag tror knappt har finns nagra inlasta djur for den springer asnor och hundar lite har och var.enligt planerna var det meningen att jag skulle flytta till manta i morron, men jag har vissa problem med att lamna detta stallet. det ar helt enkelt for bra, och jag har bara hort daliga saker om manta. jag breifade detta med wasp, den galna nezeelandaren som ager skolan men knappt pratar ett ord spanska. han flinade lite och sa att det vanligaste avskedet dom far har ar I´ll be back. men jag ringde och fixade lite med folket i quito och andrade om, sa nu har jag en vecka till har innan det ar dags for en heldag i bussen tillbaka till quito. det blir perfekt.

nu ar det snart dags att vandra ner till stranden och titta pa solnedgangen, jag vet att det ar en ny varje dag men jag lovar, man vill inte missa en enda