När kung Neptun kom ombord

Nu vet ju jag att ni tillhör den ringa skaran som även tittat på baksidan av världskartan, den som är helt blå och som det står Stilla Havet på, men begriper ni hur jävla enorm denna pölen är?! Nu har vi åkt i jättelänge, så himla jättelänge att jag helt tappat räkningen, i kurs 245. Vi har sett två stycken söderhavsöar och fem stycken fåglar, och det är dom enda tecknen på att inte hela planeten har drunknat.

Eftersom vi bara har horisonten att umgås med så har vi provat på lite olika tidsfördriv, för att inte bara sitta och räkna vågor, för Stilla Havet är rätt långt ifrån stilla.
Vi har provat att göra underhåll på båten, men hon behagar ju inte rosta på utsidan och insidan är full med last så där får vi inte vara. Båsen (han som bestämmer över matroserna) hade stora planer på att vi i alla fall skulle kunnat få måla lite, men när vi färskat av med högtryckstvätten och torkat däcket så går skepparn eller messjäntan ut och solar. Då kommer naturligtvis regnet inom en kvart som på beställning, precis när vi släpat fram färgburkarna. Varje gång, jag har helt tappat räkningen på hur många dagar vi försökt måla nu.

Ett annat mycket effektivare tidsfördriv blev dopet, när jag och mina medoffer blev upptagna i kung Neptuns församling. Jag hade blivit beordrad att lära mig handstyrning på midsommardagen, och detta med en sträng ton av handledaren så det var inte läge att påpeka att det var röd dag och jag var ledig. Jag anade alltså inget när jag stog där uppe och fick 220 meter båt i händerna. Vi hade en bestämd vind akterifrån och ett ordentligt swell snett förifrån från babord, som tillsammans med våran åtta-meters-propeller gjorde allt för att få till världens babordsgir. Så jag hade väckt till och med de sovande hjärncellerna på bakersta raden för att lyckas styra hyfsat, när någon knackar mig på axeln och säger: miss, you're under arrest. Vi var då ungefär en vecka ifrån närmsta civilisation, och min första tanke handlade om vem tusan han var och ännu mer hur kom han ombord här?!

Två sekunder senare ser jag resten av gänget, kamerorna smattrar, styrmannen tar över rodret och jag känner igen den förste killen som vår förstemaskinist Daniel. Dom hade klätt upp sig nåt väldigt, rosa overaller det stog POLICE på, hattar och batonger. Jag leddes i kedja till soprummet där dom andra dopofferna satt, under jubel från resten av besättningen. Första uppgiften belv den klassiska att dricka en massa öl innan dom skulle släppa ut oss. Under tiden vi satt där och hällde i oss ljummen pilsner gick dom då och då och slog i skotten med allt dom kom åt, och jag blev så rädd så jag höll på att bita av flaskhalsen flera gånger när dom satte igång.

När ölen var slut var jag både varm och i största möjliga behov av att utnyttja en toalett, så det blev så att jag gick ut som frivillig nummer två för att möta kung Neptun. Han satt brevid sin drottning uppe vid poolen, med hela sin sjörövarliga runt omkring. Just nu har vi nästan inget internet, men jag ska lägga upp en bild på dom sen, det var en fantastisk syn. Det blev besök hos läkaren, där reflexerna kollades med slägga och borrmaskin, och vi fick medicin i form av kex med wasabi, lite soya för att det skulle kännas bättre och lite saltvatten att skölja ner det med, och en spruta med ketchup. Hos frisören gjorde dom oss fina, klippte lite i håret (killarna blev såklart rakade i lite diverse mönster) och lurade oss alla att dom rakade bort ögonbrynen helt. Det visade sig sen att det var inga blad i den hyveln... Finalen var att få välsignelsen av påven, att navigera med astronomen och så slutligen det oundvikliga: äta fisken från kungens fot.

Det hör till att bara några dagar tidigare hade det varit surströmmingsmiddag ombord, och jag var helt säker på att det var det som nu presenterades. Det var ju inte mycket att välja på, bara att gapa och svälja. Visade sig att det var någon sorts makrill, men någon smakupplevelse var det knappast.

På kvällen var det stor grillfest, kocken hade stått med en helgrillad gris hela dagen och han hade ett helt bord med annat att lägga på grillen om man nu ville det. Våra dopbevis delades sen ut under högtidliga former av kaptenen, som dagen till ära bjöd på vin :)

Bakgrunden till dopet är en urgammal dansk tradition som anammats av framförallt Sverige och Finland. Det hävdar att man blir en riktig sjöman först när man seglat över ekvatorn i sydgående riktning, och genomgått kung Neptuns prövningar. Förr var det en ruskig tillställning där man kunde få bada i tjockolja, matrester eller bli släpad vid sidan av båten i ett nät och sen få äta en massa riktigt vidriga saker, men numera är det mest en rolig grej. I Sverige döps man sen till fisknamn, så ni kan numera kalla mig för Taggmakrill :)

Första veckan ombord

När pappa och Lille-Emma lämnade mig på Kastrup var det som vanligt en lite krånglig incheckning. Jag reste på sjömansbiljett, och hade ett crew-visum till Usa, och inget av det är väl att rekommendera om man vill ha en smidig process. Väl av-vinkad och incheckad kom infon att planet till Washington var 5h försenat. Starten på praktiken blev alltså sådär, och än värre när vi väl landat och fastnade i immigrations i fyra timmar.  Efter många om, men, svordomar och utbrott från våra medväntade angående de långsamma byråkratiska jänkarna kom i alla fall jag och Anton, maskineleven, ut till agenten som körde oss till båten. En koj har sällan varit så efterlängtad!

Dagen efter fick vi oss en lite rundvandring på den stolta skutan Carmen. Hon är byggd 2011 enligt Pan-max måtten, alltså det största tillåtna för att kunna passera slussarna i Panamakanalen. Måtten blev runt 220 meter lång och 37 meter bred, jag har inte stegat det jättenoga men vi kan nöja oss med att hon är en gigant. Vi har 13 stycken lastdäck där man kan rulla på bilar, jättestora maskiner av olika slag, lite styckegods som kommer på pallar och till och med ett par containrar om de sätts på en kärra. All last säkras med spännband eller kätting. 

Vid lastning och lossning kommer en armé av stuvare ombord, och min uppgift är att övervaka dem. Givetvis utnyttjade min handledare det faktumet att blonda flickor är högt uppskattade i Panama, jag hade en hel drös med stuvare i hasorna som skulle ha mig att godkänna deras jobb, och rynkade jag lite på näsan så gick de omedelbart bort och tajtade upp surrningarna lite till. Han är inte dum han, min handledare! Tyvärr kommer inga bilder från lasten, för den får man inte fota. Men här kommer lite annat smått och gott :)

Här står jag och känner mig stor framför henne!

 Detta är den förliga förtöjningsstationen, som kallas backen. 

Gamla hjulångare till kaj i Savannah.

 Rutten har hittills gått från Baltimore där vi mönstrade på, ner till Savannah i södra Usa och sen vidare till Manzanillo i Panama och Panamakanalen. Här ser ni utsegligen från Savannah, där vi seglar i en flod som tydligen kryllar av krokodiler. Termometern visade på 41 i grader, men den mätte på solsidan. Luftfuktigheten var i alla fall ganska överdriven, och resultatet blev att solbrillorna immade igen när man gick ut från den airconditionerade inredningen ut till väderdäck. En helt ny upplavelse!

 Skeppare och överstyrman dricker Ramlösa i sina finaste uniformer (som bara kommer på när vi har lots och myndigheter ombord) medan Ramil tjänstgör som rorsman och styr oss ut från Savannah.

 När vi gick in i Panama hissade vi i tur och ordning rederiflagg, charterflagg, nationsflagg, signalflagga Q som betyder att vi är under karantän, och till sist gästflaggen för Panama. Den gula kunde vi sen ta ner när det konstaterats av myndighet att alla var vaccinerade mot gula febern.

Här har jag och Arjay riggat lotslejdaren som ska guida oss in i Manzanillo.

 Nu har vi kommit in i Panamakanalen, där det finns massor av både båtar och träd att titta på :)

 Vi och en kinesisk containerbåt slussades parallellt genom de sista tre slussarna. Man kör aktivt in dessa bjässarna i slussarna, men man för lite stöttning av små lok som man kopplar en vajer till.

 20 cm till godo till kanten, och samma sak på andra sidan. Och skepparen var inte ens svettig!

 När man börjar närma sig slutet på kanalen så syns Panama City bakom allt det gröna, och framför det ligger en ganska stor containerhamn.

 När man passerat denna bron är man officiellt i Stilla Havet. Det kändes ganska konstigt att sätta kurs rakt ut i horisonten, och veta att nästa gång vi ser land är om två tre veckor. Då är vi i Nya Zeeland!