tillbaka till verkligheten

det är overkligt, helt omöjligt att smälta och om ni frågar vad jag varit med om så kommer jag knappt kunna svara, det är så mycket. i morse landade jag i danmark och tog mig vidare till sverige och knutpunkten, där katrin och linda hittade en trött men mycket nöjd blondin. jag var inte längre en gringo, folk kollade inte längre efter mig och skrek komplimanger. jag var anonym, alla runt mig pratade svenska och bilarna stannade faktiskt i stället för att gasa när jag ville korsa en gata. kulturkrocken känndes ännu större än när jag kom till sydamerika, för nu var jag inte beredd. min hjärna tänkte på fyra olika språk i en galen mix, jag har inte sovit på två dygn och jag väntade mig att hemma skulle vara hemma med en gång. hemma visade sig vara både hemma och långt borta, det är en helt annan värld, men efter att ha snackat med familjen och killarna har jag kommit fram till att det ändå är mitt hemma, och det är gött att vara tillbaka.

min sista tid i ecuador spenderade jag lite utanför quito, i en vulkan som heter polullaua. det är en magisk plats, som så många andra i detta landet, där folk bor nere i vad som en gång var en vulkan. vulkanen fick ett så häfitgt utbrott för lite över 2000 år sedan att den i princip tömde sitt lavaförråd och kollapsade på grund av det. i den nya kraterna som bildades, bra mycket lägre än den ursprungliga, hamnade den bördiga jorden som tidigare täckt väggarna och människor flyttade dit för att odla den och leva av vad den redan erbjöd.

här nere i vulkanen finns numera polullaua hostel, en ekologisk farm som sätter värde i att värna om människor, djur och miljö. där bodde jag, tre andra turister, värdparet, deras hund som nyss valpat, några anställda och åtta hästar. och sicka hästar, vi var ute på mångatimmars-turer på dagarna, och terrängen är aldrig platt. det var uppför och nedför dom resterande vulkanväggarna (800 m höga) på leriga pre-inca stigar med gott om rötter att snubbla på, men dom gjorde ett fantastiskt jobb.

emellanåt satt vi av och ledde dom där det var för lerigt, men det var inte mycket i jämförelse till hur mycket dom fick arbeta. här ar vi, hela cowboy-teamet
efter en lång dag på hästryggen kom vi tillbaka till farmen, käkade något av den godaste maten jag fått på hela resan (ekologiskt och färskt gör verkligen skillnad, dom odlar det mesta själva eller köper av grannarna) och sen var det dags för ett bad i utomhusjacuzzin. vi lyckades pricka in den första stjärnklara natten på en månad eller så, så jag var nöjd som en unge med godis (eller som jag själv med godis med för den delen) och stirrade ögonen ur mig. stjärnhimlen är annorlunda där borta, polullaua är nästan precis på ekvatorn så man kan se en mix av den norra och södra hemisfärens sjtärnor. mycket tjusigt.

när vi var varma och lite uppmjukade masade vi oss upp ur badet och in i stora huset där kim tog befälet. hon var helt övertygad om att vi alla behövde en timmes yoga, speciellt nån sorts övning som kallades höftöppnare. vi hävadade att det dära lät mer som en drink, något i stil med sex on the beach, och sa att vi gärna hade en sån i stället. men icke, den kvinnan låter sig inte snackas omkull så lätt, så vi sträckte alla ut oss i diverse intressangt konstruerade yogaövningar.
men det fungerade, morronen efter var vi alla människor igen och redo för en ny tur. och det var det, det sista jag gjorde i ecuador för denna gången. flighten hem var lång; 6 h uito-atlanta (natt), 12 h väntan i atlanta och sen en ny nattflight på 9 h till köpenhamn. det visade sig att det inte var meningen att man skulle sova så mycket på dessa nattflighterna, dom väckte oss hela tiden och gav oss mera mat. flygplansmaten är som bekant ganska preparerad med socker, som jag sen kickade på resten av tiden tills dom gav oss mer. ingen sömn på två dagar alltså, så nu är det dags. i min egen säng, i mitt eget rum, i mitt eget land för första gången på 9 veckor.

tack till alla som följt bloggen, kommenterat och hört av sig på andra sätt, det har varit ett gott stöd dom dagarna sverige och norden kännts långt bort. när jag beskrivit min familj och mina vänner för folk jag träffat har dom alla blivit förundrade och imponerade, kommit med diverse förvånade utrop som "är dina bästa kompisar killar?!", "hur många systrar sa du att du hade?!" och "wow, ställer dom verkligen upp så mycket?". efteråt kom alltid ett "ett sånt liv vill jag också ha" och jag höll med om att ja, jag är nog rätt bortskämd. så tack.

nagot av en diplomatisk kris

jag har med hjalp av min numera valfyllda mailbox forstatt att nyheten om kris och krig i latinamerika natt nordligare breddgrader. det som hant ar att colombiansk militar gick in tva kilometer pa ecuadorianskt territorium och skot en hog FARC-aktivister, darav den nast hogsta ledaren for rorelsen. FARC ar den beromda colombianska gerillan som hanger i djungeln, och ar som starkast i gransomradena fran colombia till ecuador och venezuela. det ar en komplicerad konflikt, colombias regering anklagar ecuador for att stotta FARC, ecuador havdar att dessa parsonerna enbart befann sig pa ecuadoriansk mark eftersom dom forhandlar om att frige en sedan lange kidnappad politiker. det lar inte handa som det ser ut nu.. vad venezuela tycker sig ha med konflikten att gora vet jag inte exakt, men deras president blev forbannad och skickade 6 pansarforband (ca 6000 man) till gransen mot colombia och forklarade att om det hander nagot liknande pa deras sida gransen sa ar det krig.

nu ar det sa att sydamerika ar sydamerika, alla ljuger och overdriver i politiken och alla nyheter ar vinklade sa ingen vet egentligen nagot motiv eller nagon sanning. det vi vet helt sakert ar att bade venezuela och ecuador har stangt sina ambassader i bogatá (colombias huvudstad) och kallat hem sin personal, samt att venezuela utvisat colombias ambassador. venazuela har aven stangt sin grans mot colombia, medan den mellan ecuador och colombia fortfarande ar oppen.

i morron ar det en stor demonstarion har i quito emot colombia, men det ar troligtvis och forhoppningsvis det enda jag kommer marka av konflikten. det ska inte vara nagra problem for mig att lamna landet enligt dom jag snackat med har. sa hall tummarna for mig!

i ovrigt ar quito for tillfallet ganska trist, det regnar och ar iskallt, men jag har filmer gaende pa repeat i huvet om alla upplevelser har, sa jag har det bra andan. jag bor hos en ny familj, dom jag bodde med innan har har tydligen inte kommit i ordning med sitt nya stalle, men det gor inget, dom nya ar bra dom med.

idag ar min sista torsdag, sista salsalektion.. det ar gott om sista- nu, mindre an en vecka kvar!

mucho very nice

nu ar jag tillbaka dar jag borjade, men sa mycket rikare. jag kommer antagligen tjata hal i huvet pa er dar hemma om montañita, men jag kan inte hjalpa det. som bekant gillar jag manniskor och har lite svart att vara tyst ibland. nu nar jag utrustat mej med annu ett sprak, betyder det saklart att jag maste snacka det hela dagarna sa jag inte glommer. montañita ar bra for det, har finns helt galna och fantastiskt magiska manniskor, och dom basta pratar bara spanska.

for min del handlade montañita om alla moten, jag kan inte pasta att jag gjorde speciellt mycket om dagarna mer an att prata med manniskor och lara mig surfa. och jag skulle kunnat fortsatta med det en manad till. dagarna borjade med spanskalektioner, vi kom overens om att skippa den trakiga grammatiken och satt i stallet och bara pratade. utsikten fran mitt klassrum var helt okej

efterat gick jag oftast och surfade om havet tillat, annars hangde jag pa stranden med diverse folk. men jag maste saga att jag foredrar att surfa, jag hade en helt magisk larare som pa nagot satt lyckades hitta lite balans i min kropp (jag trodde jag var fodd utan) och fick mej att sta upp pa bradan nastan varje gang. har ar han bakom en massa surfingbrador

han jobbar tillsammans med min forsta surflarare pa balsa house, rekomenderar det stallet varmt for folk som vill lara sig. har ar den andra lararen, han liknar lite en hjort pa detta fotot men han ar kul.

pa stranden kan man alltid hitta nagon att snacka med, och gor man inte det kan man alltid titta pa surfarna. wow, ni som sett en latinosurfare pa nara hall forstar. och det ar ganska tacksamt, dom alskar att bli fotade och skriker ofta efter mig att ta en bild pa dom, speciellt den morkare av dessa tva.

den andra tjejjen heter jessica, hon ansag att jag behovde en storasyster sa hon i princip adopterade mej. dessa tva killarna forfoljde oss i en vecka innan dom gav upp.jessica och jag hangde ratt mycket med dessa tva killarna, dom ar musiker fran peru. men ju battre jag blev pa att surfa, ju mer tid spenderade jag med killarna i surfbutiken.

denna bilden hade inte existerat om det inte varit for denna killen

han larde mej vad jag kan,

men han ar fortfarande battre, jag horde fran nagra andra att han ar en av dom basta surfarna har.nar vi inte var i vattnet hangde vi mycket har i surfshopen, kollade pa manniskor och larde mej en hel hog svarord pa spanska.jag vet inte riktigt hur jag ska satta svenska ord pa detta stallet, jag kan pa spanska men jag ar for trott for att forsoka gora nagon oversattning. men jag lyckades ta en bild som fangar budskapet ganska brasa har ar den, den klassiska skatten vid regnbagens slut.

nu ar jag tillbaka i quito, dar jag ska gora en sista framryckning med spanskan innan jag hoppar pa planet hem om en vecka.