Paradiset vid varldens ende

Argentina ar ett land dar man mycket sallan sover, ater eller gor nagot annat pa bestamda tider eller med regelbundna avstand. Kvallsmat ater man tidigast vid nio, men oftast hinner klockan bli bade tio och elva innan man ens korkat upp vinet. Darfor blev det bara nagon timmes somn innan jag lamnade Buenos Aires och satte mig pa ett plan soderut mot Ushuaia. Jag vaknade av lite turbulens en halvtimme innan landning, och utsikten fran fonstret ar nog det vackraste jag sett.

Ushuaia ar varldens sydligaste stad, belagen i Tierra del Fuego (Eldslandet) dar Anderna ar som yngst. Unga berg ar spetsiga, inte valdigt hoga men extremt maktiga att se pa, med sporadiska snoflackar och vassa kammar. Dessa vyer ramar in staden som numera far alla mojliga sorters turister. Hit kommer vi sjalvstandiga backpackers, sota medelalders par med likadana klader och passion for natur, rika kryssare med en outfit for varje landstigning, de som antligen slutar sin cykel/motorcykel/roadtrip genom Sydamerika och sa klart alla som ska till och fran Antarktis.

Omradet doptes till Tierra del Fuego av europeerna som roade sig med att ta sig runt Kap Horn och sa smaningom genom Magellans sund eller Beagle kanalen. Overallt sag de tusentals eldar som det nakna urinvanarna Yamanerna hade for att varma sig, for att smorja in sig i salfett racker inte pa dessa breddgrader for att halla varmen. De bodde i en sorts hyddor och levde av vad havet och luften erbjod, anda tills spanjorerna skulle exploatera omradet och tvingade pa dem klader och smutsiga hus. Tidigare hade de hallt sig naturligt rena av regn och vind, men nu fastnade alla bakterierna i kladerna och husen, och detta i kombination med de nya sjukdommarna spanjorerna forde med sig ledde till att detta folket snabbt dog ut.

Sa hit kom jag, och lyckades pa forsta forsoket checka in pa stans basta hostel Cruz del Sur (60 pesos/natt blir ca 120 SEK). Det drivs av en totalt internationell familj, mamman ar fransk, pappan italjenare, ungen fodd har och alla pratar dom varandras sprak plus engelska. Alltsa kan denna 20 manader gamla ungen 4 sprak! Har ar alla sociala, jag och en norsk tjej kopte mat och vin (veckans tips, kop ett argentinskt vin fran Mendoza, druvan heter Malbec) den natten slutade efter manga piscola med tre chilenska killar och utgang, nagon gang vid atta pa morgonen. Det ar himla bra med sydamerikanska killar, de vagrar lata en betala for nagot sa det blir inte bara roligt utan aven billigt och bra.

Det man gor i denna staden ar annars mest att filosofera over att man faktiskt ar vid varldens ende, vilket de manga souveniraffarerna garna paminner dig om, tittar pa utsikten, njuter av trevliga manniskor overallt och sa klart ger sig ut i naturen. Forst och framst, det gar inte att ta en bild som gor omgivningen rattvisa och annu mindre en som fangar atmosfaren. Har i omradet finns nationalparker, berg, floder, glaciarer, pingviner, sjolejon och over huvud taget den renaste kanslan du kan forestalla dig. Jag gick tyvarr ingen riktig trecking, det ar inget som ar roligt att gora ensam men nasta gang kommer jag locka med mig nagon hit och gora det som det ska bli gjort, med en veckas vandring dar valdigt fa annu varit. Calle och Tommie, ni kommer nu utsattas for en propagandakampanj som inte slutar forran ni kommer med hit. Det ar inte rattvist att ni ager kangor och inte skulle satta ner dom har, dessutom ar denna byn en prylnords Mecka, speciellt om man har en passion for kevlar, jackor med 100+ funktioner och schyssta dojjor. Bara sa ni vet, och dessutom ar detta det tryggaste stallet jag varit pa. Ni vet allihopa den kanslan nar man mar sa bra att man kommer pa sig sjalv med att skratta hogt for sig sjalv bara man ser en hund vifta pa svansen eller solen bryter igenom molntacket? Det ar sa det ar att vara har, och det ar sa skont att ma sa bra igen. Och ja, Jon ska ocksa med forresten, tank att detta ar vackert som Norge men fyra ganger sa maktigt. Forresten sa borde alla aka hit, alla alla alla..

Nu befinner jag mig i en by som heter El Calafate. Den ligger i Patagonien och den stora magneten for att aka hit ar att det ar utgangspunkten for Parke Nacional del los Glacieres. Hit aker man for att se en av varldens fa glaciarer som fortfarande ar pa frammarch med ca 2 meter per dagPerito Moreno, eller sa kan man se den gigantiska Uppsala glaciaren som man just nu inte far ga nara for den kalvar gigantiska isblock. Jag ska aka dit i morgon ar planen, av killarna jag bor hos ar en guide dar och en saljer resor dit sa jag ska nog kunna fa till nagot bra. For att ta mig hit fick jag forutom aka tre olika bussar aven ta en farja over Magellans Sund. Det blaser mycket overallt har, men dar var det nagot helt enormt, stormen Gudrun hemma var bara som en fis under tacket i jamforelse. Det var massivt helt enkelt. Lite lugnare var det pa Beagle kanalen, dar kunde man ga ut pa dack och kolla berg och pingviner utan att blasa overbord.

Jag vet inte om ni fattat den maktiga kanslan som denna resan innebar, hur otroligt fri jag ar utan ansvar mot mer an mitt eget samvete. Jag ar i stort sett utan schema eller planering, allting hander spontant och framforallt sa ar alla manniskor sa trevliga och hjalpsamma. Det ar vin till maten och helt fantastiska vyer och frisk luft och sakert och jag kan inte tanka mig hur det skulle kunna bli battre.

Bilder hittar ni via lanken langst upp till hoger, datorn brakar sa dom vill inte hoppa in har.