Hart liv i flip-flop

Nu har ungefar en vecka smugit forbi har i Montañita, och vi borjar fa problem med att separera dagarna fran varandra. Det ar vakna nar vi kanner for det, ata frukost, surfa, ata lunch, surfa lite till och sen ata kvallsmat tills man trottnar. Det ar lite olika nar man trottnar pa det dar med kvallsmat och kvallsliv i allmanhet, vi har provat att ga hem allt mellan klockan atta pa kvallen och halvtio pa morronen, inget har varit daligt hittils.

Vi har ocksa hunnit med ett besok till det lokala sjukhuset, Kent hade namligen nojet att trampa pa en stingrocka. Varan kompis lakaren Sarah fran Australien sa att det ar giftiga grejjer och motgift ska man ha sa det var inte mycket att be for. Kent akte taxi till sjukhuset och jag stannade kvar for att radda bradorna och kom sen efter med forsakringspapper och allt vad man nu kunde behova. Medan Kent lag pa britsen dar och hade enligt honom sjalv brutalt ont i foten sa fick den snalle taxichaufforen springa ivag till apoteket och kopa vad mediciner han behovde, for mediciner ar inget som finns pa ecuadorianska sjukhus. Dom kan heller inte borja behandla nagon innan dom har alla personuppgifter och fyllt i alla formular, fastan man kommer in akut med ett bortdomnat ben. Minst sagt speciell upplevelse. Att bli stucken av en stingrocka ska forresten vara en av tre saker som kan fa stora starka man att grata, inget att rekommendera alltsa.. (dom andra tva ar ryggskott och njursten)

Sa det blev en dag med action for att bryta monstret, men nu ar vi tillbaka igen, surfar och softar pa stranden nar det inte ar nagra vagor, minst sagt helt okej. Det har ar forresten utsikten fran var balkong, inte ska man val behova ga langre med surfbradorna an sa?

Surfa i stilla havet

Sen senast har vi hunnit med den andra delen av Ecuador, namligen den tjusiga kusten. Innan vi lamnade Quito sa var vi och halsade pa pa min gamla skola, alla blev glada att se oss och vi passade aven pa att lamna lite vinterkangor och annat vi inte tyckte vi behovde mer till min husmor Ana Cecilia. Hon i sin tur ar en sot liten dam som har insett att hon har det ganska mycket battre an majoriteten ecuadorianer (dom lever under fattighetsgransen) sa hon ger allt overflodigt till de fattiga. Det var lampligt sa hon att vi kom precis nu for julen borjar narma sig och hon forsokte skrapa ihop nagon liten julklapp till alla sina skyddslingar sa det kanndes ju kanon. Kan bli sa att man kanske gor en garderobsransning innan nasta jul och skickar ner har..

Efter Quito kom vi sa ut till kusten, till en lite somnig by som heter Canoa. Dom hade nagra schysta vagor dar och manga skona stallen att bara hanga pa, men eftersom vi inte kunde kopa varsin surfbrada dar sa blev det flytt efter nagra dagar igen. Nasta stopp blev Montañita (antligen!), strandstallet som jag var i forra ganen ocksa och blev helt kar i. Det ar sig likt, lite andra manniskor saklart men vagorna ar kvar och det ar det som raknas for tillfallet. Vi har lyckats kopa oss varsin brada sa nu ar det bara surfa och ha det allmant gott i en manad som galler.

Surfing ar mer eller mindre allt denna byn gar ut pa, innan forsorjde sig invanarna har pa fiske men numera gar varenda nisse har runt med en brada under armen och jobbar gor de mest bara nar vagorna blir for sma for att sta pa. Men som sagt, alla surfar...

Det stan ar nast mest kannd for ar alla barer och det ar allmant fest har varje kvall om man sa vill. Vi valde att bo lite i utkanten av byn sa att vi sjalva kan bestamma om vi vill sova eller inte, pa huvudgatan far du snallt vara uppe tills barerna stanger for ljudvolymen ar inte blyg direkt.

Vi ar i alla fall nojda med var vi bor, med vara brador, vagorna, solen och kackerlackorna, tror nog vi kan har det ratt bra har ocksa!

Livet pa floderna

Efter Baños akte vi ner mot djungeln igen, denna gangen till Tena dit det faktiskt gar vagar hela vagen fram. I alla fall beskrivs fenomenet som vissa hade misstagit for en uttorkad flodbotten som vagar och det ar allmant accepterat att kora bade buss och bil pa dem. Vi rekommenderar inte att ta nattbuss denna strackan, inte heller den mellan Tena och Quito, med tanke pa den omedelbara risken for hjarnskakning om du lutar huvudet mot nagot alls, elller Gud forbjude mot nagot sa hart som ett fonster. Daremot skulle vi bada kunna komponera ihop minst 100 smickrande sidor om sjalva staden och saklart om de omgivande floderna!

Floderna ar alla dopta till olika namn som vi varken kan uttala eller komma ihag, daremot minns vi farten, adrenalinet, guiderna, vattenfallen, de enorma fjarilarna som foljde oss och den majestatiska naturen.

Vi borjade med tva dagars kayakskola dar vi skulle lara oss att rulla ratt efter vi valt (Kent fick in tekniken, jag lyckades nan gang da och da. Skyller pa att han fick fler forsok..), forsta floden och vad som skapar vilken sorts strommar och med vilken vinkel det ar mojligt att korsa dessa strommar. Det ar helt annorlunda att sitta i en kayak jamfort med i en raft, du ar helt utelamnad till dig sjalv och dina egna beslut, och det ar alltid du som tar konsekvenserna av vad du gor. Detta innebar i borjan att man spenderar en hel del tid upp och ner for man raknar fel, eller blir tagen av strommen, eller kanske glommer att lata vattnet passera ordentligt under sig i stallet for over sig. Resultatet blir i alla all att man far simma och dra kayaken efter sig tills man fatt in rollen.
Detta pysslade vi med i tva dagar som sagt och blev tillrackligt bra for att ta oss ner for en niva 2+ flod (skalan gar till 5). Efter det hade vi inte rad med fler dagar pa floden tyckte vi, men den snalla pappan som styr familjeforetaget River People (rekommenderas pa langden och tvaren av allt och alla som nagonsin akt med dem, dirvs av en irlandsk familj som kom hit for 15 ar sedan och som lever for floderna) visste mycket val att vi ville mer och gav oss tillrackligt mycket rabatt for att vi, om vi skippade vissa maltider, skulle ha rad med tva dagar till.

Det blev tva dagar rafting med en grupp otroligt valbargade ryssar, det var lite av en trotyr att se dem ata sin gourmetfrukost nar vi satt dar med varsin ostmacka, men dom var ganska duktiga pa floden och allmant trevliga typer. Vi akte ut pa tva olika niva 4 floder, varav jag hade varit pa den ena forra gangen jag var har. Den var battre sist for det var mer vatten i den da och alltsa mer fart, men en dag pa floderna ar aldrig dalig.

Efter 4 dagar ute och inga fotobevis pa grund av att kameran drunknade (nu 5 dagar senare har den antligen torkat och fungerar igen) sa lamnade vi Tena for Quito. Har har vi fatt en ny huvudstadsplopp, eller i alla fall Kent, en annan har ju varit har forr, och planen ar att hanga kvar har nagra dagar och traffa lite folk jag kanner sen fora gangen. Idag har vi aven tagit vara forsta seg i den norra hemisfaren pa tva manader nar vi akte ut till ekvatorn, dock kanndes det fortfarande ganska avlagset Sverige och de verkligt nordliga breddgraderna. Vi har en sisadar 25 grader pa dagarna, och hur mycket tomtar och julpynt affarerna an borjat slapa fram sa ar det fortfarande langt ifran vinter har!

Adrenalin-junkies!

Var fantastiska vistelse i Cuenca fortsatte battre an vantat, efter ett besok till inca-ruinerna Inga Pirka pa dagen sa kom vi tillbaka till en hejdundrande gatufest, bokstavligt talat utanfor var dorr. Det var cykellopp nerfor trapporna, en och annan stod naturligtvis pa oronen men lika glada var dom for det (en liten tanke gick till Pontus har, du hade blivit helt till dej i trasorna! Inte visste vi att cykeltavling kunde vara san fest). Det fortsatte med allman fest pa gatan, det dansades och nagon vagad sjal smuttade pa en ol, allt var som det skulle. Vi bodde pa ett kanon-hostel (Travelers of the world, om ni nu skulle ha vagarna forbi) och agaren agerade mamma och basta kompis pa samma gang, sa naturligtvis var det fest aven dar. Efter ett tag drog vi oss ner pa gatan igen for att se pa kvallens hojdpunkt, fyrverkerierna!

Langs hela gatan hade man byggt 5 torn av bambu och fyllt dem till bredden med hemmasnickrade fyrverkerier (aven kallat bomber.. inget som hade passerat nagon form av sakerhetskontroll i alla fall). En modig man fick i uppgift att tanda pa, forst den nedersta vaningen och sen i tur och ordning tills alla 4 vaningarna hade avfyrats. Latt att tro att det hela var over da, men icke! Da tande samme man pa hela tornet, det rok och pos och smallde overallt, raketerna gick lite dit dom sjalva ville och vi backade allihopan ett steg eller fyra. Men ohoj va tjusigt det var!

I ett annat horn av gatan lite tidigare pa kvallen hade den Ecuadorianska armen fest, dom spelade och sjong landets motsvarighet till dansband, och vi har sellan sett sa lyckliga militarer!

Dagen efter gick vi upp alldeles for tidigt for att med buss ta oss till Baños. Denna byn ligger uppe i bergen, ungefar mitt i landet och ar kannd som en hala for adrenalin-junkies. Man kan aka lite rafting pa floderna, hoppa swingjump (som bungyjump men med stumma rep sa man aker mer som i en bage under bron), fira ner sig for vattenfall, kora fyrhjulingar eller vad man nu kan tankas vara sugen pa, allt finns! Pa kvallarna kan man varva ner i en av de sex varma kallorna som finns lite varstans, och om man ar av den rika sorten gar det att fa bade massage och diverse kroppsbehandlingar ocksa. Pa hemvagen gar man oundvikligen forbi en av orakneliga affarer som tillverkar den lokala specialiten, en sorts kola som slangs runt en pinne vid ingangen dar sockerror ar basvara som en smaksatts med alla tankbara smaker. En rejal bit kostar 25 cent, det ar lagom for var budget!

Har har vi kakat marsvin som uppvarmning, akt ut for lite rafting bara for att det ar grymt kul och sen varvade Kent ner med ett swingjump. Bron var 150 meter over floden, och sjalva hoppet var ca 60 meter, det kanns i magen nar man star dar uppe!

Man kan ju ocksa vara hemma, masa sig bort och hyra en film och kaka godis en regning dag for samma pengar... Alla har vi olika intressen, men vi foredrar definitivt att vara har. (Jag vet inte riktigt vad var sjukdom kallas, men vi hade aldrig bytt bort den!)

Ata marsvin?!

Lite skumt att ata gamla husdjur!

Snutte smakade seg fettig hona, alltsa lagom rekomenderat...men man tar seden dit man kommer!