Nu lamnar vi Bolivia..

Bolivia ar definitivt bland det basta vi varit med om, vackert och tjusigt overallt och fantastiskt trevliga manniskor. Men det haller pa att utvecklas lite av ett inbordeskrig har, jag vet inte om ni har hort det. Det ar i alla fall sa att Bolivia har en regering som bestar av indianer, eller ursprungsbefolkningen som dom kallas. Presidenten Evo Morales har gjort en Robin Hood och bestamt att dom vita landagarna (ex-europeer) ska ge bort det mesta av marken till folket som arbetar pa den (indianerna) eftersom dom knappt kan leva pa vad dom far betalt. Givetvis gillar inte landagarna detta sa dom har inte gatt med pa det. Det leder till att indianerna protesterar och arrangerar vag-blockader, och nar landagarna tycker nagon kommer dem for nara sa skjuter de dem. Det dor folk varje dag, varst ar det i omradet Santa Cruz dar allting startade och som ar dar dom flesta landagarna ar. Det ligger i motsatt horn av landet gentemot var vi befinner oss, har marks det inte mycket av mer an att det skrivs om det overallt pa vaggar langs vagarna och i staderna. Det ar sorgligt for Bolivia fortjanar mer tid for att upptackas men som laget ar nu valjer vi att aka in till Peru i morron.

Vi ar just nu i Copacabana vid Titicacasjon, och harifran kan vi se Peru sa det ar inte langt alls till gransen.

Harifran har vi mest gjort smagrejjer men som andan saklart resulterat i nagra stora check i protokollet, som att aka ut till flytande vassoar och fiska pa varldens hogst belagna segelbara sjo!

Sa har tjusig utsikt far man pa kvallen.

Vi satt och beskadade samma utsikt mitt pa dagen i forrgar, valdsamt nojda med varsin nyinhandlad dricka och inget speciellt pa schemat. Da smog sig tva ligister fram, pa vardera ca 5 ar och snodde Kents lask. Eller rattare sagt, de greppade flaskan och sag sen sa sota och miserabla ut de nagonsin kunde under tiden de backade ivag. Kent inledde jakten efter dom samtidigt som jag nastan dog av skratt och dirigerade dom vidare sa han inte skulle hitta dom. Smakillarna vann och krop efter ett tag ut fran sitt gomstalle och sprang bort till mamma med den halvfulla lasken. Resans forsta ran alltsa, sa bra som det bara kan bli!

Sedan skallde visserligen morsan ut dom och tvingade killarna att lamna tillbaka flaskan, stackars smapojkar..

Nu har vi nagra allmant stora fragor for oss som vi med ljus och lykta sokt svaren till, men utan resultat:

1. Det finns kanonmanga virvelvindar ute i oknen, hur uppstar en sadan?

2. Vi har bada fatt skumma utslag pa benen, dock helt olika. Annelies ar jattesma roda prickar som inte kanns, och Kents ar stora ocksa roda prickar som dessutom ar torra men inte heller kanns.

Annelie gissar att han har fatt svinkoppor och hon sjalv har bara allmant skumma ben, men finns det kanske nagon vis sjal dar ute som vet vad som hander med oss? Tillagas kan att vart dricksvatten ett tag smakade misstankt mycket svavel, ar det bra eller daligt?

Kent vill ha stort check i protokollet!

Eftersom jag halsade till min far sist var jag nu tvungen att halsa till min mor!(vet inte riktigt hur jag ska toppa det nar jag ska halsa till min syster)

Sen har vi kanske lite olika satt att forsoka gora vara mammor stolta, Annelie beholl vinterjacka och mossa pa och hoppas att hennes mamma blev minst lika stolt for det!

Sen hoppas jag att det slar nytt rekort pa kommentarfronten! :)

/Kent

Bolivia = Karlek!

Nu har vi korsat hela Atacamaoken, vi har sand och salt verkligen overallt och luktar som att vi inte dushat pa ett tag. Minst sagt. Lagg sen till att den senaste natten spenderades pa en hoppande buss upp hit till La Paz, pa vilken det var nara att vi fick staplatser innan en trevlig dam sag till att trycka ner sig brevid en sur gubbe sa att vi ocksa fick ett sate, sa har ni en bild av vilket fantastiskt skick vi befinner oss i!

Oknen har varit kanon och vi har fatt se tjusiga solnedgangar, aka sandboard i Valle de la Muerte och titta pa manlandskap i Valle de la Luna innan vi tog oss over gransen in i Bolivia.Inte for att oknen slutade med det pa nagot satt, men den andrades en del. Det blev en massa laguner (med jattekorkade flamingos!).Det vandrade rundor lamor och alpackor overallt, har och var hittade man knepiga stenar som till exempel stentradet innan vi till slut kom ut till Salar de Uyuni. Hela den bolivianska delen akte vi i en gammal men gigantisk Toyota Landcruiser som inte riktigt holl for trycket hela vagen men vi gillade den anda. Att en ihoptejpad kylare inte kan gora underverk far man ju ha forstaelse for!

Kent konstaterade efter tva sekunder att den maste han kora, sa tredje dagen gillt, efter mycket tjat fick den stackars bolivianen satta sig pa passagerarsidan och till en borjan valdsamt nervos lata honom kora en bit i saltoknen. Efter en stund satt bolivianen dock mest och dansade och tyckte livet lekte, det var minst sagt fest i framsatet!

Efter att forsta natten ha nastintill forfrusit mer eller mindre alla mina kroppsdelar (nio filtar rackte inte, men det gjorde daremot Kents sovsack. Han nastan svettades, men vi andra var inte alls avundsjuka.. Stryk skulle han ha!) sa fick vi spendera den andra natten pa ett bra mycket varmare salthotell. Allt var gjort av salt; vaggarna, golvet ja till och med sangarna. Pa nogot satt kanndes det ratt ironiskt att maten var tillagad helt utan salt.. Men det var ju bara att ta en del av inredningen.

Bland det basta med detta hotellet hade vi hort skulle vara att fa se soluppgangen mitt pa varldens storsta saltoken, sa det blev till att ga upp innan fem pa morronen. Det var sa vart det, nar solen gick upp pa ena sidan var det fortfarande natt pa den andra, sa langt kunde man se! Vi spenderade mer eller mindre halva dagen ute pa saltet. Det ar helt platt at alla hall, och man ser sa langt att horisonten ater en bit av bergen, dom ser ibland ut att svava. Man kan ocksa ta en massa lojliga bilder, om man nu kanner for det.

Det finns kvar lite vatten under saltlagret som ar mellan 1 cm till 10 m tjockt, och sjon dar under andas genom alla sprickorna ni ser pa bilden.

I morron aker vi till Copacabana vid Titicacasjon och aven gransen till Peru.

Oken!

Nu har vi tagit oss till San Pedro de Atacama, mitt i varldens torraste oken ca tva mil ifran den bolivianska gransen. Sen sist har vi hunnit med att fira den fantastiska nationaldagen i Antofagasta, en okenstad det med fast denna ligger ute vid havet. Har firades dagen for fullt nar vi kom fram, det var militarparad, barnen gick kladda i nationaldrakter, dom lokala cowboysarna var ute och visade upp sig, och man gick man ur huse for att se spektaklet. Vi hade hort innan att detta ar den stora festdagen, och forvantade oss allman gatufest sa det stammde ju bra. Efter en natt i buss (bussarna kick's ass, mycket battre an sverige an sa lange, det lar ju andras..) ville vi dock stracka lite pa benen, och forvanade blev vi nar vi kom tillbaka till ett totalt ode centrum!

Det var verkligen bara vi och gatuhundarna ute, alla affarer var stangda och man kunde bara ata pa McDonalds eller hos den lokale kinesen. Dom ar kanon kineser, verkar sallan fira samtidigt som nagon annan sa dom jobbar pa! Det har med att halla stangt haller dom tydligen pa med fram tills i morrn, fyra dagar alltsa. Kalas, vi alskar pommes numera...

I Antofagasta bodde vi miserablast hittills, och vi var lika forvanade varje gang vi kom tillbaka och alla vara grejjer var kvar! Men vi har alltsa inte blivit ranade hittills, men det lar ju handa forr eller senare.

Staden i sig var annars hur fin som helst, oken i bakgrunden och stilla havet framfor sig. Stralande sol och en lagom latt bris sadar sa man slapp svettas sa mycket!

Just nu befinner vi oss pa vart antagligen sista stopp i Chile, harifran tankte vi aka in i Bolivia for att titta pa annu mera oken, oaser, fina faglar och geysrar bland annat. Darifran aker vi vidare till Peru.

Med solbrannda halsningar fran oken dar det aldrig regnar, i landet dar man kollektivaker taxi!

La Serena

Nu sa gott folk har vi tagit oss till La Serena, vilket betyder att var planering redan har spruckit. Det ar dock at det bra hallet och vi ligger en vecka fore, vilket vi sakert kan ha anvandning for i det gigantiska landet mera kannt som Peru. Bland dom battre sakerna med denna staden ar fungerande datorer dar man kan ladda upp bilder, en strand fastan det ar svinkallt for tillfallet och att man kan och bor ata fisk och skaldjur i alla fall ett par ganger om dagen. Sallsynt gott, nastan sa man borde skapa en ny religion till kockens ara eller nagot.

Vi kom hit i garkvall, sa idag blev det sightseeing for allt vad skorna holl. Till guide hade vi en ful men mycket lycklig gatuhund som foljde oss nastan halva dagen.

For att ta det hela fran borjan nu nar vi har fatt in bilder, sa det forsta som motte oss i Santiago var detta fantastiskt blygsamt inredda rum pa Hostal Forrestal. Lagg speciellt marke till gardinerna (eller ja det ar val kanske att ta i, men grejjerna som forsoker tacka fonsterna) som vi tyckte var en klar stammningshojare. Dom forsokte verkligen!
Detta hostelet lag tva minuters gangvag ifran barrio Bellavista, som ar Santiagos bohemkvarter och kort och gott stallet dar det mesta hander. Fargglatt och fint ar det ocksa, och manga av husen ar rena konstverk.

Precis bakom Bellavista uppe pa en kulle star stadens beskyddare i form av en jungfrustaty som vi tyckte var vard vandringen upp for att halsa pa.

Pa vagen upp fick vi dessutom en tjusig utsikt over staden, om man bortser fran smogen sa ar det riktigt vackert har med bergen och allt!Nere pa markplan i staden ar det storstads-tempo som galler, och precis som i dom flesta andra storstader kan man hitta det mesta, fran porrbiografer till tjusiga katedraler.

Sen kommer vi till det har med skidakningen.. Jag har aldrig varit sa nara att bryta benen av mig i hela mitt liv, men sa har jag heller aldrig akt med nagon som Kent. Sahar ar det att Kent ar en mycket morgontrott manniska som helst inte ror sig alls innan frukost. Han hoppar definitivt inte upp ur sangen innan klockan ringer, och skulle aldrig fa for sig att springa runt i rummet och forsoka fa nagon annan att skynda sig. Forutom nar det ska akas skidor vill saga.. Innan jag visste ordet av hade vi hamnat i en minibuss pa vag mot dom snotackta topparna. Vagen dit hade nog gatt snabbt och smartfritt om vi hade haft en chauffor som visste vad han sysslade med, men san tur har man ju inte alla dagar. Efter ett tag forvandlades namligen vagen till isbana, och alla forare stannade bilen och satte pa snokedjorna. Alla utom var vill saga. Han forsokte utan. Nar det misslyckades och vi nastan satt i en annan bil gick han ut, satte sig vid dacket och botrjade filosofera over hur det har kunde handa just honom, och hur tusan han skulle fa pa kedjorna utan att vi skulle marka att han inte hade en susning om vad han pysslade med. Till sist gick nagra av oss ut, forklarade for gubben att sahar gor man och satte pa kedjorna. For att bara namna ett exempel pa vad han hade for sig.

Darmed inte slut pa hans bravader, men dock pa varat talamod for stunden. Det tog oss dock inte mer an ungefar tva sekunder att bli lyckliga igen nar vi val fatt pa oss skidorna och stod dar pa toppen.

Det var inget att diskutera, vi kastade oss ner for en snall rod backe till att borja med och flinade sa mycket att vi nastan blev solbranda pa tanderna i det fina vadret! Sen borjade eldprovet, ak skidor med Kent en hel dag utan att ga sonder. Det bjods pa offpist, svarta backar och diverse hopp, men tydligen satt dom gamla takterna i och lycklig var jag for det! Det var galet, och efter nagra timmar hamnade vi pa en restaurang mitt i backen med lite lagom sol.

I ovrigt har veckan bjudit pa en trip till Val Paraiso och Viña del Mar, den forsta en vacker gammal hamnstad byggd pa en fruktansvard massa kullar och den andra ar mer en badort dit chilenare aker pa sommarsemester.

Dom har en tjusig variant pa regnbage har ocksa, som ni ser gar den runt solen i stallet.

Jag hade forresten fel om den 11 september i forra inlagget, det var Pinochet som stortade den da styrande gubben, inte han sjalv som stortades. Sa vet ni det ocksa! Nu ska vi ga och trycka i oss ytterligare nagra rakor, det ar som sagt inte latt att vara i Chile..

Till Vara Pappor!

PS. Hoppas det rengade pa er! DS

Skidor i Anderna ska det vara!

Nu ar vi i princip klara med Santiago och omradena omkring, men vilka dagar vi haft! Dagen efter vi landade var det den 11 september, vilket har i Santiago betyder demonstrationer, skottlossning och att folk branner dack och ar allmant jobbiga till minne av att Pinochet stortades om jag fatt det hela ratt for mig. I alla fall ar det en dalig dag att vara i just Santiago sa vi blev hamtade av varldens i sarklass mest forvirrade chauffor och akte mot snon nan time harifran. Det behovs nog inte manga ord for att beskriva dagen mer an stralande solsken med narmre 20 grader pa uteseveringen, detta till trots riktigt fin sno, en hel del tjusig offpist och grymma pistar med for den delen. Ni forstar nar ni ser bilderna, som vi just nu inte kan ladda upp. Som sagt, en dag att doda for. For latt avundsjuka sjalar rekommenderar jag att inte lasa nasta inlagg som da forhoppningsvis inkluderar bilder med tillhorande historier.

Idag var vi i Valparaiso och Vina del mar, vackert och tjusigt pa alla satt och vis men som sagt mer om det nar vi far med nagra bilder ocksa. Nu flyttar vi oss i alla fall norrut mot La Serena, och det gar inte att ringa oss for mobilen vill inte riktigt som vi vill. Vart storsta bekymmer just nu ar att mobilen faktiskt dott och att vi darfor aldrig vet vad klockan ar. Vi har funderat pa att kopa en vanlig klocka, vi far se om vi bahover det. Ett mycket viktigt och ytterst avgorande beslut berover alltsa fattas, vi har det verkligen inte latt!

Framme i Santiago de Chile

Nu har vi landat i Santiago efter nastan ett dygn pa flygplan. Som vanligt har ju bade jag och Kent oftast flyt med allt vad flygbyte heter, allsta fick vi springa och trangas i Zurich for att hinna med. Efter ytterligare 15 timmar i ett nytt flygplan (vi hade tv i satet framfor dar man fick valja film, musik eller spel helt sjalv, helt vansinnig lyx!) tog vi mark i Santiago och var sadar lyckliga att vara vaskor ocksa gjorde det samma, for det hade vi minsann inte raknat med.

Vi akte i alla fall ganska kvickt fran flygplatsen (Kent har tydligen slutat fastna i alla tullkontroller sa det gick jattesnabbt!) och vidare till vart minst sagt sparsamt moblerade hostel. Kollar man pa bilder harifran pa internet sa finns inredning i form av gardiner, fonsterglas i fonsterna och jag tror faktiskt aven nan sorts stol eller byra utover sangen. Pa vart rum finns en sang, och ena fonstret bestar mest av klisterlappar fran flygplatser som tidigare gaster forsokt lappa pappret som tydligen utgor fonstret med. Men det ar charmigt, tur att det gar mot var sa att det inte blir tokkallt heller. Synd bara att det gar ner mot nollgradigt pa natterna..

Vi landade har pa formiddan lokal tid (om nagon vet tidsskillnaden Sverige/Chile far ni garna skriva det, for vi har ingen aning) och hade da en hel dag att halla oss vakna. Ut i stan blev det, jag lycklig som en barnunge for att jag fattar vad folk sager till mej, eller nastan i alla fall, och Kent lika glad han for att han antligen far prata spanska igen. Denna staden ar kanon, pa nagot satt blev den hemma direkt for jag kannde igen det mesta fran Quito, Ecuador och tydligen ska ratt mycket har paminna om Madrid ocksa, dar Kent har bott. Sa vi gick och gick, besokte resans forsta kyrka (check! den va gigantisk, sa sakert jatteviktig om man orkat kolla upp det) och mest bara pratade med folket och tittade oss omkring. Lite bilder kommer nog nan annan dag, nu har vi kannt pa stan sa man vet vart det ar ok att flasha kameran och inte, men idag blev det inte manga bilder tagna.

Ikvall att det VM kvalmatch som vi ska se pa hostelet tillsammans med dom andra har, och sa blir det provsmakning pa resans forsta pisco sour, som ar nast intill en nationaldrink har. Det blir dock ganska lugnt, for i morrn halv atta aker vi mot bergen och liftsystemen for en dag pa skidor. Aterigen ar vi valdsamt nojda!